Ingemar tvingades begrava hustrun som misstänkt mördare - nu kräver han upprättelse

Skadeståndet som Ingemar nu begärt handlar enligt honom själv inte så mycket om själva pengarna, mer som en förhoppning om den ursäkt han aldrig fått från polis och åklagare.

När News55 pratar med Ingemar Westlund är han fortfarande upprörd över hur han har behandlats.

–Jag kan inte acceptera hanteringen av mig. Det enda brev jag fått från någon myndighet under hela den här perioden är från Försäkringskassan i Växjö om att de skulle göra avdrag på min pension för att jag ätit mat i häktet.

För sju år sedan häktades Ingemar Westlund, 75, misstänkt för att ha mördat sin hustru Agneta efter att hon hittats död vid kanten av Frisksjön norr om småländska Loftahammar.

Det dröjde över ett år innan man med säkerhet kunde fastställa att han var oskyldig. Att det Agneta råkat ut för var något så osannolikt som att ha blivit attackerad av en uppretad älg.

Nu begär Ingemar Westlund skadestånd av justitiekanslern. Totalt vill han ha 621 000 kronor där ungefär hälften utgör lidande och resten förlorad arbetsförtjänst.

För News55 berättar nu Ingemar om mardrömmen han tvingades genomleva efter den där kvällen den 5 september 2008 när Agneta gick på kvällspromenad med hunden Jocke och hur Ingemar hittade henne liggande livlös i vattenbrynet.

–Först trodde jag att hon bara var skadad och sa till henne att ”det här fixar vi”. Men så insåg jag ju snart av skadorna att döma att det var betydligt värre.

Satt häktad i över en vecka

Polisen konstaterade att Agneta dött av kraftigt, yttre våld och tidigt nästa morgon fick Ingemar veta att han var skäligen misstänkt för mord på sin hustru och satt därefter häktad i Kalmar i över en vecka.

–Det första jag tänkte när polisen anhöll mig var ”Bra, då kan jag ju snabbt bevisa att jag inte har något med det här att göra så att de genast kan börja leta på annat håll”. Men det var full fart på spaningsledningen där det gällde att bekräfta att den här gubben mördat sin hustru, något annat fanns inte, säger Ingemar. Att tänka brett hade man inte tid med.

Då hade Ingemar dessutom påpekat att han i samband med upptäckten av hustrun hört ljudet av något som hoppade i vattnet och simmade iväg.

LÄS MER: Bara åtta med insyn i Lisa Holm-utredningen

–Åklagaren ville att jag skulle bli på sannolika skäl misstänkt men blev bara skäligen misstänkt. Det fanns ju absolut ingenting för åklagaren att arbeta med.

När man på måndagkvällen tvingades släppa Ingemar – fortfarande misstänkt – sa väktaren till honom att han måste lämna cellen omedelbart, ingen hade informerat hans advokat eller döttrarna.

Iklädd kriminalvårdens gröna kläder fick Ingemar bara med sig sin urladdade mobiltelefon och en busstidtabell. Det var allt.

–Där stod jag. Då blev jag förbannad, det var så förnedrande! En man på 68 år förklarad persona non grata på det där sättet, så jag sa ”Har ni tagit hit mig får ni faktiskt ta och skjutsa hem mig också!”

Begravde hustrun som misstänkt mördare

En tid därefter var det dags för begravning av Agneta i Nacka kyrka och 300 personer kom för att ta ett sista farväl.

–Det var hemskt att inte få genomföra ett normalt sorgearbete, säger Ingemar. Att begrava min hustru som misstänkt mördare inför alla dessa människor. Jag har nästan inget minne av det så här i efterhand, jag var en zombie.

Under tiden pågick utredningen. Kalmarpolisens teori var att Ingemar kört över Agneta med åkgräsklipparen och sedan dumpat kroppen nere vid sjön. Man testade bland annat med att köra över döda grisar för att se om det kunde ha gått till på just det viset.

–Jag hade även flåsat i telefonen när jag ringde runt till vänner efter att ha hittat Agneta och det var tydligen ett misstänkt beteende, berättar Ingemar.

Telefonen avlyssnades

Under de kommande månaderna efter att Ingemar släppts ut från häktet hörde han inte ett ljud från polisen. Vad han inte visste var att hans telefon avlyssnades i hopp om att han skulle försäga sig.

–Det otroliga i det här är att man direkt låser fast sig i teorin att det är jag som är mördaren. De var så övertygade om att det var jag att när de skickade in Agnetas jacka till dåvarande SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, bad de bara om att man skulle leta efter mänskliga spår. Först över ett år senare avförde man mig från utredningen när man hittade älgsaliv och hår på jackan och kunde konstatera hur det hela egentligen gått till.

Men det var inte polisen som informerade honom. Istället hörde en journalist från Västerviks-Tidningen av sig och berättade för Ingemar hur det låg till efter att ha fått ett pressmeddelande.

Men trots att han avfördes från utredningen tisslades och tasslades det på bygden.

–Det fanns de som fortfarande trodde att jag var en mördare, det gör det än idag. Jag kände hur man tittade snett på mig när jag gick till affären. Sedan var det någon tokjävel som satte upp en plåtälg i naturlig storlek på min gårdsplan, mitt framför ladan. Till slut kände jag att jag inte kunde bo kvar.

”Jag har behandlats som ett jävla svin”

Så Ingemar flyttade upp till döttrarna i Stockholm för att försöka gå vidare. Döttrarna hade gått i terapi för att bearbeta händelserna och rekommenderade sin pappa att göra detsamma. Motvilligt bokade han tid hos en psykolog.

–Han satt där i norsk lusekofta och trätofflor och bad mig tänka på en färg, berättar Ingemar. Jag sa blått. Sedan höll han på och analyserade varför jag sagt just blått. Efter 20 minuter var han klar. Jag gick aldrig tillbaka.

Hur ser ditt liv ut idag?

–Egentligen mår jag ju jättebra, även om jag deppar ihop ibland. Jag har ett hus i Vemdalen som vi skapade tillsammans och när jag städar ut där tänker jag extra mycket på Agneta, men det finns småsaker som påminner mig om henne varje dag. Idag har jag mina två döttrar, bra svärsöner och sex barnbarn som jag hjälper till och skjutsar till dagis, fotboll och tennis. Det är dem jag lever för idag. Vi tar hand om varandra och är starkare än någonsin. Men sorgearbetet pågår ju fortfarande.