Leif Boork: Därför ska jag och Ankan ligga lågt om damidrott

Lennart Johansson, legendarisk fotbollsledare på nationell och internationell nivå, hade besvikna synpunkter på damernas VM-insats i fotboll nyligen. Den gamle UEFA-presidenten undrade om damlandslaget försöker tillräckligt och har den rätta mentala inställningen. Han ställde sig frågande till om de tränar rätt, tillräckligt mycket och tillräckligt professionellt. Enligt Johansson skulle tuffare tag, mindre gullande och mer amerikansk vinnarmentalitet vara receptet för att vinna konkurrenskraft i framtiden.

Elitspelaren Lisa Ek och Nilla Fischer gick i taket och den förstnämnda kallade Johansson ”j-a tryne!”. Fischer nöjde sig med att bjuda in Johansson till damträningar istället ”för att gissa”.

Varvid min vän och kollega Anders Ankan Parmström tyckte att Johansson skulle få ha synpunkter på damlandslaget och att damfotbollen generellt är ömtåade gällande kritik. I egenskap av landslagstränare för damlandslaget i ishockey tillfrågades jag om synpunkter i ärendet ”herrar som bedömer damidrott”.

Leif Boork

Debatten är inte ny. Debatten är i högsta grad aktuell.

Låt oss först konstatera att Johansson, Parmström och jag själv är 80-, 70- och 60-plus. Bara de ålderspositionerna bör mana till försiktighet. Alla vi tre grånande herrar befinner oss i den tredje trotsåldern; vi har ställt alla frågorna och har alla svaren.

Jag tror vi ska sätta kontrahenternas synpunkter i en större historisk kontext.

Kvinnorna fick rösträtt i Sverige 1921. Före det hade bara herrar röstat.

Damfotbollen kom med i OS 1996. Herrfotbollen 1900. VM för damfotboll startade 1991. Herr-VM 1930. EM för damer hade sin första turnering 1984. Herrarna 1960.

Samma historiska trend finns inom ishockeyn. Herr-VM-premiären var 1920. Damdito 1990. Desamma premiäråren gäller för damhockey i OS. Så där kan vi hålla på i en rad idrotter som simning, friidrott, längdåkning och så vidare, och så vidare.

All jämförelse mellan herrar och damer i internationella toppsammanhang är i ett historiskt perspektiv till herrarnas fördel. Det innebär ju inte bara att de kvinnliga utövarna saknar erfarenheten, feedbacken och självförtroendet. Det innebär ju också att damernas ledare gör det. Att förbunden gör det. Att styrelsemedlemmar och finansiärer som exempelvis Johansson och Parmström gör det.

Inom lagidrotter har Sverige tidigt varit bra. Med vår folkrörelsebakgrund har vi en nationell styrka i att jobba tillsammans. Ofta ideellt. Men allteftersom lagidrotter som exempelvis damfotbollen blev alltmer professionell och ekonomiskt styrd blev andra nationer starkare. Och när damlagidrotten i en affärsmässig jämförelse fortfarande går långsamt framåt i Sverige, har andra idrottsekonomiskt starkare nationer lagt ännu mer mark mellan oss och de bästa. Som USA, Tyskland, England, Japan, Frankrike och nu också andra kontinenter i damfotbollen.

Kritiken är svidande när vi inte går vidare efter att ha förlorat mot Tyskland, spelat 0-0 mot USA och spelat oavgjort mot två uppåtgående nationer som Nigeria och Australien.

Lite hårdhänt kan jag ju göra Lennart Johansson som svensk fotbollsledare ansvarig för detta.

Liksom Johansson i fotbollen jämför med USA gör många ledare det även i ishockeyn. Jag är fruktansvärt trött på de jämförelserna. Visst ska vi ta intryck över gränserna. Men USA och Kanada vilar på andra samhälleliga, mänskliga och idrottsliga värderingar. USA är inte bäst i världen även om de kallar basebollmästerskapen med bara amerikanska lag för World Series.

När det gäller Anders Parmström och jag själv ska vi nog ligga lågt. Vi har inte en aning om hur svensk damlagidrott, eller damishockey i vårt fall, fungerar. Nåväl, jag har fått en lite större insikt i det de senaste två åren.

När Svenska Ishockeyförbundet och Sveriges Olympiska kommitté ringde mig för nästan på dagen två år sedan, hade jag sett OS-finalen 2006 i Turin på tv och kanske en halv damhockeymatch live. Jag visste ingenting om damhockey. Trots mina 45 år som ledare inom min idrott. Och utvecklingen inom damishockeyn har varit ungefär densamma som inom damfotbollen. I problematiken finns likheter. Om än för damhockeyn i mindre sammanhang.

Om jag gör en jämförelse med den idrottsmiljö som Damkronorna verkar i just nu, 2015, så får jag gå tillbaka till 1969-1975 när jag tränade Hammarbys herrjuniorer. Alltså 45 år tillbaka i tiden. Exklusive att Bajens juniorer inte hade stöd från Sveriges olympiska kommitté.

Internationellt finns det 36 lag på damernas världsranking i ishockey. Det finns fem VM-grupper om vi räknar kvalgrupperna längst ner i hierarkin. Sverige är rankad femma. För något år sedan kom vi sjua i VM och fick kvala oss kvar i A-gruppen. Sverige har inte tagit medalj sedan 2007.

Och plötsligt tror alla, supportrar, media och en del hockeytänkare att vi ska ta medaljer bara för att det är VM på hemmaplan. Historielösheten är monumental.

Lite hårdhänt kan jag göra historiska ishockeyledare som jag själv och Anders Ankan Parmström ansvariga för detta. Vilken framförhållning har funnits och vilka varningsflaggor inför utvecklingen har våra styrande inom de två nationalsporterna hissat? För damerna?

Mot bakgrund av damernas historia som samhällsmedborgare och idrottsindivider är det väl inte konstigt att de nu ”unga arga” försvarar de marginella men ändå ökade markområden inom idrotten som de erövrat de senaste åren. ”J-a tryne”, ”pucko”(Fischer om Blatter) och ”kom och titta själv” är väl inga av de mest välformulerade motargumenten i en seriös debatt. Men mot bakgrund av min fragmenterade, men nämnda, historia över damidrottens relation till herridrotten, och dess ledare, kan jag förstå att damerna är förbannade.

Förbannade över att alla kräver toppresultat trots att förutsättningarna fortfarande vilar på en delvis ideell och historielös grund.

Förbannade över att de som inte själva gjort mycket och har dålig insikt, har till synes tvärsäkra lösningar på de aktivas genomföranden.

Leif Boork