80- och 90-talister betraktar ambulanser som gratis taxi

– Det är i grunden riktigt, menar P. Säkerheten för patienterna blir bättre.

I Stockholmsområdet drivs ambulansverksamheten av tre olika aktörer, två är privata och en drivs i landstingets egen regi. Min bekant har hela tiden arbetat för ett och samma privata företag, som idag har cirka 250 anställda.

– Det är en bra arbetsgivare, tycker P. Organisationen är platt, det är nära till de få cheferna och stämningen är familjär, trots storleken.

Så vad bekymrar då min vän?

– Jo, det är alla dessa ”struntresor” vi tvingas göra!

112 är ett nödnummer. I Stockholm län finns drygt 70 ambulanser, plus helikopter och akutläkarbilar. Ambulans kallar man på vid nödsituationer som andningssvårigheter, hjärnblödning, hjärtproblem, bilolyckor, allvarligt våld, självmordsförsök.

– Så ser inte 80-och 90-talisterna på ambulanstjänsten, menar P som själv ännu är ung. Hon har inte fyllt 50.

– Vi ser att de ofta anser sig ha fler rättigheter än skyldigheter. De kräver mycket, verkar betrakta ambulanser som gratis taxi eller praktisk servicefunktion. Vi rycker ofta ut för tramssaker, suckar P.

Men är det så stor skillnad, undrar jag, på äldre och yngre?

– Definitivt, svarar P. Många tror att de har en gräddfil, att de genom att ringa efter ambulans kommer snabbare till doktorn. Men så är det inte. Väl på plats, på akuten, görs en ny bedömning.

– Många äldre däremot, kan nästan vara halvdöda när en granne eller släkting larmar ambulans. De vill ”inte besvära”. ”Det går nog över och inte ska väl jag…”. Så säger inte en 80- eller 90-talist! hävdar P med emfas.

Så vad är då ”trams” för något?

– Tja, skurit sig i fingret, hicka, vrickat foten, förkylning, mensvärk, skadad tumme…

P ser lätt uppgiven ut.

Panikångest kan drabba många unga, och den som inte upplevt det tidigare blir av naturliga skäl vettskrämd. Men det är inte detta P menar när hon talar om ”struntresor”.

Hur många utryckningar är då allvarliga och befogade? Mindre än hälften anser P och oroas över att det är så mycket trams-utryckningar att många i kåren blir cyniska.

Under de tio år hon arbetat som ambulanssjuksköterska har P sett mycket. Hon har skurit ned människor som hängt sig, mött beväpnade anhöriga, men också mycket ensamhet, framför allt hos äldre. Dementa människor med oroliga anhöriga på annan ort, där problemet varit att det inte funnits plats på något äldreboende – eller motsatsen – att den anhörige inte vill in på något boende.

LÄS MER: Professor slår larm – ”Brist på vårdplatser dödar patienter inom äldrevården”

– De kan ringa SOS Alarm i förtvivlan och be oss åka dit. Det är inte heller sådana utryckningar jag menar när jag talar om trams.

En märkbar skillnad inträffade efter det så kallade Emil-fallet för några år sedan. En 23-årig man dog efter att desperat ha ringt SOS Alarm, den enhet som prioriterar och dirigerar ambulanser i länet. De missbedömde allvaret i hans tillstånd.

– Det finns helt klart en Emil-effekt i hur vi arbetar idag, konstaterar P. SOS Alarm är livrädda för att göra fel och släpper igenom mycket mer än de borde.

Samtidigt har hon full förståelse för deras svåra situation. Tiden är knapp och besluten måste tas snabbt. Tre olika prioriteringar görs; prio 1 är blåljus och siren och tillståndet akut livshotande. Prio 2 är brådskande men inte livshotande, ambulansen följer  hastighetsbegränsningarna. Prio 3 får ta lite mer tid, en rimlig väntan påverkar inte patientens medicinska tillstånd. P förklarar att de nu allt oftare åker på prio 1, för säkerhets skull.

LÄS MER: Öppet brev till polisledningen – “Vi kan inte ens svara på 112-samtal inom anständig tid”

– Ambulanssjukvården i Stockholm är gratis och de unga vet sina ”rättigheter”, konstaterar P.

Hon känner till att det pågår diskussioner om att ta betalt för ambulansresorna i Stockholm, vilket sker i några andra landsting, och hon tycker att det vore rimligt.

Men vad har vi gjort för fel? Vi som uppfostrat 80-och 90-talisterna? Jag har själv två barn födda under detta första optimistiska decennium men hoppas innerligt att de aldrig, aldrig skulle få för sig att ringa 112 för att de bitit sig i tungan eller fått ett fästingbett!