Ålder är ingen sjukdom

– Emmy, du får kissa i blöjan!

Min mamma fick en stroke när hon var 92 år. Hon var känd för att alltid hålla sig proper och fräsch. Blusar och klänningar fick absolut inte vara det ringaste nersolkade.
Jag var på sjukhuset, när sköterskan ropade högt från korridoren. Hon visste nog inte att jag fanns i rummet. Jag hade försökt att hjälpa mamma till toaletten men det klarade jag inte. Höger sida av hennes kropp var förlamad.

Livet ut följer mig den blick jag fick när hon efter åtskilliga ringningar inte fått någon hjälp.

Hon klagade inte. Inte med ett ord. Den generationen hade lärt sig ”att tiga är bäst till lags”. Mamma hade efter stroken en enda het vilja och det var att ”komma till gymnastiken”, till sjukgymnasten för att försöka lära sig gå igen.
– Mamma hur var det på sjukgymnastiken idag?
– Jag kom aldrig dit. Dom kom inte och hämtade mig
– Men det står ju skrivet här att du varit där.
– Jaså, men det är inte sant.

Jag sökte upp den sympatiska unga damen som hade hand om rehabiliteringen och frågade vänligt och påpekade att Emmy säger att det inte stämmer i ”protokollet”, att hon inte hämtades till gymnastiken.
– Vi tyckte hon verkade för trött idag, fick jag som svar.
– Förlåt att jag frågar, men då ska det väl inte stå att hon varit där.

Jag fick inget klargörande… Den som tror att det jag återgivit är något som enbart drabbat min mamma är, för att hitta ett vänligt uttryck, ute och cyklar. Det är marginaliserandet, att bli puttad ut eller under tystnad föst in i skuggan, tystnaden och anonymiteten som är så skamligt och påfrestande. Jovisst, jag känner mycket väl till att ”personalen hinner inte” och att det finns ”för lite personal”, och jag betvivlar inte detta en enda sekund.

Men det är ingen ursäkt.

Politik handlar om att prioritera, och alla säger ju att ”människovärdet är viktigare än penningvärdet”. Berätta hur ni behandlar och respekterar era äldre, så ska jag betygsätta hur ert välfärdssamhälle mår, lär någon ha yttrat. Och då måste omdömet mycket ofta bli: Underkänt. Vi är fixerade vid ”ålderstrecket”. Man till och med ”faller för” det. Och det är förvärvslivet som ger oss vår identitet.
– ”Vad jobbar du med?” är första frågan vid middagsbordet. Då ska man helst kunna rabbla både titel och anställning. Annars får man berätta var man var anställd före pensionen, för när man skaffat sig erfarenhet och passerat 65 – 67 blir man successivt ingen.   

Sverige behöver en våg av respektfullhet som sköljer genom alla politiska partier och genom alla myndigheter. Och det handlar om att tvätta bort vanföreställningen att åldersgränser näst intill odugligförklarar. Ålder är faktiskt ingen sjukdom. Filosofen Alf Ahlberg yttrade: Vår värld är full av kunskap men saknar vishet. Det finns inte något universitet eller någon högskola som ger poäng i vishet, men erfarenhet hjälper som regel, om man lever i demokratins cirkel, som säger oss att människans värde är okränkbart från vaggan till graven.