Banken får vithåriga damer att viska: "Det är inte meningen att vi ska finnas"

Det var i och för sig inte vilket bankkontor som helst. Det här var ett kontor som fortfarande hanterade pengar. Ni vet, sådana där sedlar och kronor man hade förr. Om ni minns.

      LÄS MER: Inga mer kontanter om bankerna får bestämma

Och det var inte vilken dag som helst heller. Det var första vardagen efter pension.

Kontoret var fullt av äldre människor, arbetslösa, rullatorer och kryckor. Det var kort sagt ont om vita, medelålders män i kostym. Min kölapp visade nummer 350, jag förstod att det gällde att ha tålamod. Jag såg mig om efter någonstans att sitta. Men icke. De befintliga stolarna var upptagna, allihop av individer som såg ut att vara över 80, så det var ju inte mer än rätt.

Somliga andra använde sina rullatorer som stolar, några satt i en trappa och jag med flera hängde vid en bänk med tre datorer. Det visade sig vara en utmärkt åskådarplats –  här hände det mycket.

Den ena datorn fungerade inte. Men eftersom det saknades information om detta gick den ena nytillkomna pensionären efter den andra fram för att pröva sin lycka.

      LÄS MER: Så överlever du dig i djungeln av ny teknik

Vid den andra datorn hade en dam, som enligt egen utsago var halvblind, parkerat. Hon hade varit där ett bra tag och tryckt ut papper. Eftersom hon såg dåligt blev det ofta fel och hon ropade då med gäll röst ut över lokalen efter hjälp, vilket hon också fick.

Den tredje datorn, närmast mig, hanterades då av en äldre man som svor oupphörligt. När jag försökte le lite uppmuntrande svor han åt migmed. Han hade förstås helt rätt. Det var inget att le åt.

Ett äldre par reste sig mödosamt upp från sina stolar. Det var deras tur. Den gamle mannen rätade på ryggen, sköt ut bröstet och tog några bestämda steg mot kassa 4. Det var bara det att hans hustru hade tröttnat. På väg mot kassan upptäckte hon utgången och bytte riktning. Mannen försökte förgäves ropa tillbaka henne. Han sjönk åter ihop och följde efter henne ut. Bankmannen log förbindligt och tryckte fram ett nytt nummer.

Dingdong.

En liten reflexion flög genom rummet om att bankernas ovilja att hantera pengar men att våra pengar vill de minsann ha. Någon försökte se positivt på det hela och menade att hade vi arbetat skulle vi aldrig kunnat vänta så länge, så det var tur att vi var pensionärer eller arbetslösa. De allra flesta såg dock bara resignerade ut.

      LÄS MER: Plus-Sverker rasar mot bankerna

Emellanåt äntrade en alldeles “vanlig, arbetande människa” banken, tog sig en titt på vårt underliga sällskap och vände direkt.

– Det är inte meningen att vi ska finnas, viskade en liten vithårig dam till mig.

Men vi finns.

Säkerligen är det orimligt att önska sig fler bankkontor som hanterar kontanter. Men kanske kan jag i all ödmjukhet, med mössan i hand, få föreslå att man öppnar några fler kassor de dagar runt den 19:e varje månad, då pensionen kommer? Och det vore bra om datorerna fungerade. Det borde inte vara så där väldans dyrt. Man skulle kunna kalla det service.