Dags att pensionera drickssystemet?

Ta till exempel ett tandläkarbesök:
– Jaha, då var det klart. Det blir 895 kronor.
– Tack. Här har du en tusenlapp. Det är jämnt.
– Och här en tjuga för att jag fick hänga upp rocken i väntrummet.

Eller i Ica-kassan:
– Det blir 135 kronor, kvittrar kassörskan.
– Du scannade in varorna så snabbt och verkar vara en trevlig människa. Så du är värd en extra tia.

En taxiresa. Du gör upp om att resa från punkt A till B. Taxametern visar vad det kostar när du kommer fram. Ändå förväntas du betala 10–15 procent extra. Varför? För att du kom fram helskinnad? För att chauffören hittade adressen? För att hen var nykter och trevlig? Om du inte betalar dricks möts du ibland av en irriterad surmulenhet och total oförståelse.

– Vad gjorde jag för fel. Jag körde ju dig dit du skulle..

Visst, men det var ju själva överenskommelsen. Dricksen har blivit ett slags positiv recension som vi ofta förutsätts betala. Många känner olust över att försöka hitta rätt nivå; 5, 10 eller 15 procent. Var går skamgränsen?

Visst, dricksen är inte obligatorisk, serveringsavgiften är borttagen sen länge, det är en ”frivillig gåva”, men traditionen skapar ett tryck på gästen/kunden att betala extra.

Om du inte ger dricks hävdar många att du bryter mot etiketten och du anses vara snål och oartig. Men vem är snålast? Gästen/kunden, som inte betalar dricks, eller är det krögaren/taxiåkaren som är girig och inte betalar tillräcklig lön till sina anställda? För de ska självfallet ha en anständig, rejäl lön för sitt slitgöra.

Om en varmrätt kostar 250 kronor förväntas vi betala mer om den är bra. Men om en varmrätt kostar 250 kronor – ska den inte vara bra redan i första skedet? Avser priserna i allmänhet en ordinär, acceptabel rätt, men inte en suveränt tillagad måltid?

En gång lärde jag mig att definitionen på ”kvalitet” är att infria förväntningarna och helst överträffa dem. Det sades ingenting om att ett lyckat resultat kräver högre ersättning. Tänk om alla andra yrkesgrupper fick ett lönetillägg varje gång de gör ett bra jobb.

– Du betalar extra för servicen, sa några restauranganställda som jag tog upp frågan med.
– För att ni gör ert förväntade jobb?

Frågan framkallade inga applåder, inte ens en high-five. En av våra stjärnkockar blev irriterad över diskussionsämnet.
– Det är en icke-fråga.
– Du är snål.

Är det så enkelt? Eller är det dags att pensionera hela drickssystemet? Är det ett otidsenligt system, en märklig form av ”välgörenhet” med ”frivilliga gåvor” som mest gynnar arbetsgivare som håller hårt i plånboken?

Är det inte enklare att helt enkelt exakt tala om vad helheten kostar, så får vi som är gäster/kunder ta ställning till om vi är villiga att betala den summan eller inte?

Till sist – betalar jag själv dricks? Ja, det gör jag. Men bara när jag är nöjd. Och aldrig hos tandläkaren eller på Ica.