Därför saknar jag brevet i vårt digitala samhälle

Det var länge sedan sist. De senaste åren har det varit mail och Facebook. Messenger är inte så tokigt och visst kan man förmedla lite synpunkter med Instagram. För att inte tala om Twitter som ju har tagit steget in i storpolitiken. Såväl Bildt som Trump är goda exempel på det.

Nya snabba och mycket effektiva sätt att byta synpunkter med varandra. Fördelarna är hur många som helst. Samtidigt kan vi se att något har hänt med vårt sätt att hålla kontakt i och med att vi tog steget från det analoga brevet till det digitala sättet att kommunicera.

Brevet var ofta mycket personligt. Det var sällan något man rev av utan för det mesta var det genomtänkt och väl grundat. ”Flyktigt” är ett ord som inte alls passar ihop med ett brev, men flyktighet är nätets själva väsen. Jag kan uppleva det digitala sättet att kommunicera mindre bestående än ett brev. Det är mindre privat och det är inte så noga med formuleringarna.

Efter många år på olika redaktioner är mitt intryck att ett mail ofta är skrivet i all hast. Det är inte så genomtänkt utan mer ”slängt iväg”. Kanske till och med i ilska. Under övergångsperioden från brev till nät kunde vi alltid utgå från att brevet var mer att lita på. Det var genomtänkt, längre och mer nyansrikt. Brevet höll vad det lovade medan mailet ofta inte gjorde det.

Snabbheten är nätets själ och stora fördel. Det är något att vara rädd om, samtidigt får vi inte förtrollas och blunda för nackdelarna. En tweet får innehålla 140 tecken och om man i det utrymmet diskuterar de stora och svåra politiska frågorna inser var och en att det blir mycket grunda resonemang. Svartvitt och nyanslöst.

För några år sedan besökte jag en kär gammal släkting i USA. Första gången vi möttes var 1987 och det blev en mycket värdefull kontakt för mig. De första 10 – 15 åren skrev vi brev. Ofta! Breven gjorde också att vi knöts allt närmare varandra.

När jag var där för några år sedan visade hon att alla mina brev fanns bevarade. Jag började läsa och kunde inte sluta. Brev jag själv skrivit? Innehållet blev en överraskning. Jag kopierade hela bunten och tog med mig hem. I breven fanns min historia: Min familj, mina tankar, mitt jobb, min ängslan, mina drömmar. Allt fanns i dessa brev som jag skrivit och som bevarats av min släkting i Wisconsin.

Ingen vill naturligtvis tillbaka till gåspennan, men även i nätets tidevarv gäller den gamla regeln att vi bör lära av historien. Jag kommer aldrig att formulera mig på samma sätt på nätet som jag gjorde i breven. Brevets känsla av närhet övergår på nätet till en känsla av offentlighet. Uppriktighet övergår till försiktighet. Det handlar nog om att gränsen mellan privat och offentligt blir otydlig.

Här någonstans finns grogrunden för nätets tristare sidor. Å ena sidan tycks det finnas ett behov av att på olika sätt vika ut sig. Å andra sidan finns den riktigt obehagliga anonymiteten. Elaka människor som sårar, men gömmer sig i skuggorna. Fega människor som tycker, men inte står för sina åsikter.

Brevets tid är passerad och nätet har framtiden för sig, men lite av brevets månghundraåriga kultur skulle inte skada i det digitala samtalet.