Därför ser jag gärna fler tårar i politiken

Men varför får vissa gråta offentligt – men inte andra?

I TV visas program där lystna tittare får inblick i sorgliga öden, krossade relationer och kraschade ekonomier. Den uthängda ska då gärna gråta en skvätt. Det blir ”bra TV”.

Det känns bra att få gråta. Inte bara så där i smyg, som på bio, med klump i halsen och oro för att bli uppmärksammad, utan riktigt hulkande ända från tårna. Tårar rensar inte bara kanalerna, utan även hjärnan.  Jag är övertygad om att de flesta problem blir lättare att lösa efter två våta näsdukar. Att inte gråta lär till och med kunna vara skadligt.

      LÄS MER: Det är dags att se idrotten för vad den verkligen är!

Är det en slump att två kvinnliga politiker grät offentligt? Hur hade reaktionerna blivit om det handlat om två män? Kanske från näringslivet? Ericssons nyligen avskedade VD eller Industrivärdens tidigare ordförande?

Förr i tiden, ända fram till början av 1800-talet, fick män gärna gråta offentligt. Under Gustav III:s tid grät och snyftade man (läs män) ofta och öppet. Tårarna rann obehindrat. Gustav Vasa lär ha gråtit inför riksdagen när han inte fick sin vilja fram. Förmodligen fick han då som han ville, en gråtande kung var nog för mycket för ständerna.

Akademiledamoten Peter Englund skriver i Förflutenhetens landskap om gråtens historia: ”Starka känslor och tårar var mycket vanliga under medeltiden, både i mer privata sammanhang och i samband med olika öppna högtidligheter av religiös eller profan natur. Och alla gråter, kvinnor och män, hög och låg.”

Under långa tider har vi alltså satt värde på att människor, inte minst maktpersoner, kunnat visa starka känslor. Gråt ansågs vackert och att inte kunna gråta sågs som en stor brist.

Vad har hänt sedan dess? Barn får givetvis fortfarande gråta – och gör det gärna och ofta. Men gråten ändrade form under 1800-talet och kan ses med jämställdhetens glasögon. Mäns sorg – och sällsynta tårar – ansågs finare än kvinnornas snyftanden och kvidande. Gråten försvann också från offentligheten och blev mer privat.

”Gråten har blivit obscen”, menar Peter Englund, ”otäck och oanständig: män i min generation ertappas hellre med stånd än i tårar.”

      LÄS MER: Omgiven av träd, ålder och ursprung

Under åren som statsråd lärde jag mig behärska ytliga känslor, så till den grad att jag idag har svårt att gråta, även när jag skulle behöva det. En gång brast jag som ny minister, trött och frustrerad, i gråt under en regeringslunch. Skälet var en svårlöst fråga (jag fick så småningom rätt men det var inte tårarnas förtjänst). Jag gjorde emellertid misstaget att berätta om denna händelse för en så kallad alliansvän. Det var ett misstag. Hon berättade det (ill-)villigt och glatt för andra.

Det går självfallet inte an att offentligt sitta och gråta i tid och otid när man har ett ansvarsfullt uppdrag. Men vi är nog många som skulle välkomna fler mänskliga tårar, än de stela och inlärda talepunkter som alltför många av våra politiker idag serverar.

Lika viktig som gråten är förmågan att kunna skratta. Barn lär skratta 40 gånger om dagen medan vuxna nöjer sig med att dra på smilbanden 15 gånger per dag.

Så kontentan av detta är väl att vi behöver öva oss i att både kunna gråta – och skratta.