Den midsommaren gjorde vi precis som vi ville

Vad ska jag göra i midsommar? Jag vet inte. Inget särskilt. Bara vara. Gå runt i trädgården på torpet. Lyssna på fåglarna. De sjunger intensivt bara några dagar till. När ungarna lämnat boet tystnar de.

      LÄS MER: Alla är förlorare i historien om Kevin

Jag ska titta på på de blodröda pionerna innan de har blommat ut. Och känna på vallmons tunna sidenkjolar, som även de blommar bara en kort stund.

Veckan före midsommar gick jag till skönhetssalongen och fick lite färg på ögonfransarna. ”Vad ska du göra i midsommar?” undrade hon som gjorde mig fin. Kontrade med att fråga vad hon trodde att gubbarna i parken skulle göra, de som sitter där året om och håller värmen med en kvarting innanför västen.

”De brukar duka långbord på midsommar!” berättade hon. Det gjorde mig glad.

På tunnelbanan hem försökte jag minnas några midsomrar – jag har ju ändå levt i drygt sjuttio år. Tonårens blommor under kudden, visst testade jag det. Men minns mest att jag inte visste om det skulle vara sju eller nio sorters blommor. Nio sorter var lite svårt att få ihop, så det fick bli sju. Det hände aldrig att jag drömde om någon ”tillkommande”, och på morgonen låg blommorna och skräpade på lakanet.

      LÄS MER: Vem tar hand om dig när du blir gammal?

Men sent i livet dök min tillkommande upp, just dagarna före midsommar. Han kom till torpet i sin röda bil och parkerade intill syrénhäcken. Och han verkade inte veta att det var midsommarafton.

Han sa: ”Jag klarar inte storhelger.”

Jag föll som en fura. Han var som jag, min like!

Han öppnade bakluckan, pekade på tältet som låg där, ryggsäcken, sovsäckarna, spritköket. Vi åkte in till samhället och handlade proviant, och sedan tog den röda bilen oss till havet. Vi åkte på slingriga vägar, som var helt tomma.

Alla utom vi hade redan slagit sig ner vid dukade långbord, potatisen var kokt, nubben upphälld. Vi vandrade med vår packning genom tallskogen, ut mot klipporna, ut mot havet. Min tillkommande slog upp tältet längst uppe på klippan, så att vi skulle få den finaste utsikten. Hur lyckades han med det? Jag tittade på, full av beundran, och han visade vad han kunde med kilar i metall. Jag som bara sett tältpinnar i trä under åren som flickscout.

      LÄS MER: Är jämställdheten under attack?

Spritköket fixade han också, och potatisen började koka. Vi rev över dill, och jag öppnade sillburkarna. Jaja, lite eftergifter får man göra för midsommarens seder.

Så småningom blev det svart över tallskogen bakom oss, och himlen över havet mörknade. Det började åska någonstans långt borta. Mullrade vackert och dramatiskt.

Sedan gick allt fort. Åskan kom snabbt närmare, blixtar över havet. Blixt, dån, blixt dån. Störtskurar. Vi sökte skydd i tältet, och nu hann vi inte ens räkna en sekund mellan blixt och åskknall. Blixtarna lyste upp hela tältet, som naturens 1000-wattslampor.

Vi satt i en fälla längst upp på klippan, och vi insåg att blixten kunde slå ner i oss när som helst. Ovädret slet i det orangea lilla tältet, åskan och blixtarna vandrade runt oss, fram och tillbaka. Det skrämde vettet ur mig, men jag andades djupt.

      LÄS MER: Jag är en miljöbov som förtränger mitt ansvar

Dagen därpå låg havet stilla och blankt. Tältet lyste som en sol längst uppe på klippan, och jag sa till min tillkommande: ”Det här ska vi aldrig glömma.”

Det har vi inte heller. Det hände för tjugo år sedan, och nu minns vi bara hur spännande det var. Hur härligt vi hade det. Och att vi gjorde precis det vi ville den midsommaraftonen.