Det är en kamp att bli undersökt i den nya snålvården

Jag beställde tid på Vårdcentralen, betalade min 200 kronor och fick träffa läkaren – som nästan omedelbart förklarade att hon inte kunde göra någon hälsokontroll om jag inte hade några symptom.

”Socialstyrelsen har förklarat att det är meningslöst, då söker vi ju i blindo. Du får gå till en hälsocentral”.

      LÄS MER: Dagens Dahlgren: Ålderstrappan

”Men jag har inte varit här på fyra år och jag har vänner som dött för att de inte förstått att de varit sjuka. Jag vill ju ha en förebyggande kontroll..”

”Sorry.”

”Okej, jag HAR symptom. Jag tror att jag har cancer. Och så dricker jag som en svamp. Jag vill att du kollar om jag har en massa vita blodkroppar och om levern har tagit stryk”.

Distriktsläkaren blev alldeles vit i ansiktet och jag fick mina prover (som för övrigt visade perfekta värden när jag fick det skriftliga beskedet häromdagen). Hon lade till och med upp mig på en brits för att känna på magen om levern var förstorad (det var den inte).

Sedan fick jag av en läkare vi känner privat veta att detta bara handlar om pengar – precis som så mycket annat numera när det gäller svensk sjukvård. Vårdcentralerna får inte längre någon ersättning för allmänna hälsokontroller. Därför är det meningen att vi ska betala för det utanför sjukvården, den nya ”snålvården”. Först måste vi ha symtom.

Jag vet att det finns motbilder, att det finns människor som är djupt tacksamma mot svensk sjukvård och att den kan rädda liv. Jag har all respekt för deras upplevelser. Just nu är en vän till oss djupt tacksam att en tumör har upptäckts i ett tidigt skede och kommer att opereras inom kort.

Men bland mina vänner ser jag allt fler som, liksom jag, har tappat förtroendet. Det snålas på allt. Någon är orolig på grund av magont sedan mer än ett år och vill ha koloskopi, läkaren frågar – ”är det verkligen nödvändigt, jag tycker vi avvaktar”. Folk med symptom blir hemskickade nästan slentrianmässigt. En god vän trodde att han hade njursten. ”Det har du inte”, sa läkaren efter att ha undersökt. ”Åk hem”. Läkaren visade inget intresse, ingen nyfikenhet över vad som i så fall orsakade magsmärtorna. Min vän hade sådana plågor så han fick skickas hem i rullstol, han kunde helt enkelt inte gå. Samma morgon var han död i brustet bukaortaaneurysm.

Jag upplever att det är en kamp att få bli undersökt. Och den kampen är oerhört svår att föra om man är sjuk och matt och inte har några anhöriga som kan slåss i ens ställe. Själv mådde jag ju som en prins, när jag krävde min rätt till kontroll, men det gjorde min vän också – ända tills aortan brast för att vården inte bekvämade sig att undersöka om han hade något annat än njursten när han nu hade så fruktansvärt ont.

      LÄS MER: 90-åring skickades hem och ramlade över hustru som dog

Visst går det att säga att den allt mer försämrade vården är politikernas fel, som inte ger den tillräckliga resurser. Det är sant, men det räcker inte för mig. De läkare som solidariserar sig med snålvården och med viktig min börjar prata om Socialstyrelsens direktiv (dom med 8-10 skivor bröd om dagen, kommer ni ihåg?) får finna sig i att drabbas av min frustration. Om du är på restaurang och får in kall mat så tänker du väl inte ”stackars personal så svettigt de har det. Dumma restaurangägare som inte anställer fler”? Sjukvårdspersonalen borde öppet ställa sig på patienternas sida och inte gå in och försvara snålandet.

I Frankrike är det inte alls så här. Efter ett antal sjukbesök, både inom familjen och bland vänner, kan jag efter 13 år i Antibes säga att där ställs patienten i centrum. Frankrike är förstås värdelöst på att hålla budget och det blir massdemonstrationer vid minsta minimala försämring, men patienten är kung.

En av mina vänner i Nice fick frågan om han ville operera sin prostatacancer, eftersom den utvecklades så långsamt att han sannolikt skulle hinna dö av något annat. ”Det vill jag”, svarade vännen.

”Okej”, log läkaren. ”Då till nästa fråga: Vill du ha ett rum med havsutsikt?”

Dessa fransmän, överdrivna i allt- även på gott!

Skulle jag någon gång i livet skriva mig i Frankrike så skulle det inte vara av skatteskäl. Det skulle vara för att få en värdig och kvalificerad vård när jag blir skröplig på allvar.