Efter #metoo har vi ingen jämställdhet att vara stolta över längre

Fast kanske smällde det allra högst just i Sverige, i alla fall kom reaktionerna snabbt. Landet som framgångsrikt jobbat på sitt rykte som jämlikhetens högborg, men som också låtit tala om sig som landet där flickorna är både vackra och hyggligt medgörliga, visade upp sprickor i den fina fasaden.

Och sprickorna på den där snygga ytan går på alla möjliga och omöjliga ledder. För det visar sig att de där vackra flickorna, som säkert varit medgörliga ibland, verkligen inte är det alltid och mot vem som helst. Problemet kokar ner till ett enkelt litet ord som folk, läs män, har svårt att förstå. Ordet är NEJ.

      LÄS MER: “Fine” eller “bra” – vart tog den rena svenskan vägen?

Mängden kvinnor som plötsligt började berätta var överväldigande. Naturligtvis är vi många som upplevt en del tafsande och vulgära inviter, men grovheten som nu dök upp, från så många håll, var svår att ta in. Sak samma med antalet vittnesmål om vidrigheter. I Facebook-gruppen #allavi strömmade avslöjanden in. Nya kommer dagligen. Misshandel, våldtäkter, livsfara – till och med mycket små barn kan vara inblandade – kåta män känner tydligen inga gränser! Och inte sällan är de utpekade förövarna välkända, män med makt, män som åtnjöt stor respekt på sina specialområden: på scenen, i företagsledningar, inom idrotten, i tv-rutan, i polishusen.

Den som skrapar lite på historiens patinering har heller inte svårt att hitta överträdelser från förr, när herrskap och tjänstefolk hade helt skilda livsbetingelser, vanor som trots allt verkar ha överlevt åtminstone fläckvis. På den tiden var det helt naturligt att husbonden ägde tillträde till pigkammaren, dit han också kunde skicka sina söner på handfast samlagspraktik. I moderna tider har fortfarande män kunnat utöva sin makt genom att utnyttja sängvägen.

Grupp efter grupp samlade in namn under fyndiga #hashtags och ja, makten märkte det. Kunde inte undgå att märka det, uppropens undertecknare var snabbt uppe i tiotusentals. #MeToo-rörelsen bevakades av media, man har gått i demonstrationståg, sett till att sprida budskapet – som exempelvis på Guldbaggegalan nyss.

      LÄS MER: Bosse Holmström var en sann legendar – vi glömmer honom aldrig

Just när man trodde att toppen var nådd vällde ännu fler vittnesmål in. Politiker och företagsledare såg plötsligt rädda ut, karlar rensades ut, i takt med att berättelserna om blod och sperma och terrorisering av kvinnor spreds. Många av historierna utspelade sig för länge sedan, men här finns ingen preskriptionstid. Den som våldförde sig på en flicka för 40 år sedan kan hinnas ikapp av historien i dag, lika väl som den som gick för långt i oktober 2017.

Men hur går det med det där ryktet, det som påstått att vi i Sverige inte behandlar män och kvinnor olika?

Det blir vi tvungna att försöka reparera, bygga upp igen. Ingen snabb och enkel process, helt klart. Grundstenen måste vara ordet NEJ, vars innebörd behöver präntas in i alla och envar från första skoldagen och allt framgent.

Nu har vi ingen jämställdhet att vara stolta över längre. Det har #MeToo visat, och det går inte att missförstå. Bara att inse allvaret och försöka hitta vägen framåt.