Ett gäng skitungar saboterade återigen en fotbollsmatch

Jag säger ungar, för jag tror inte att det är ärrade seniorer som maskerar sig, tänder bengaler, kastar smällare och svingar sig över staket för att sparka och hota folk.

Matchvärdarna som stod framför klacken drog sig snabbt undan och polisen, som kom in ett tag och tittade på uppståndelsen, gled snabbt ut igen; ingenting skulle få störa våldsverkarna. Så ser instruktionerna ut (!).

I TV satt kommentatorerna och berömde: ”Bra säkerhetsarbete” hette det.

Tjenare. Bra säkerhetsarbete. Låt alltså slöddret härja fritt, säkerheten kräver att vi absolut inte ingriper mot kriminella element. Det är svansen som ska styra.

Hur långt ska den svenska flatheten gå?

Tyck gärna att jämförelsen går för långt, men går det inte en linje från vår undfallenhet mot Hitler under kriget, över oviljan att ta ställning mot dagens hot från öster (150 soldater till Gotland, herrejösses!) till tama åklagare som släpper skurkar som polisen tagit på bar gärning några timmar tidigare, så att de ostört kan fortsätta terrorisera vanligt folk, eller domstolar som alltid ger det lindrigaste straffet på skalan (häromdagen blev det exempelvis villkorlig dom för en tjuv som tagits på bar gärning med massor av stulna datorer – hurra, bara att köra vidare!)?

Motsatsen till det här tandlösa rättssamhället fick nog fler anhängare på fotbollen i går, det vill säga att ringa in våldsverkarna och snabbt ta dem till jourdomstolar som dömer ut hårda straff, eller rikta vattenkanoner mot dem – även med risk att de kommer hem till mamma med blöta märkesjeans.

Skurkarna tror att de bestämmer. Och de har ju rätt, det gör de i dag. Bland de normala supportrarna på läktaren finns inga som kan eller vågar visa civilkurage och säga ifrån. Annars vore det förmodligen inte svårt att både peka och frysa ut gangsterelementen. TV talar om bra säkerhetsarbete. Och krönikörer, som Robert Laul i Aftonbladet, som direkt efter matchen skrev vad de flesta tycker om laglösheten inom supportersvansen, hotas på nätet och kallas ”horunge”.

Det här är ett lyxproblem, orsakat av bortskämda spolingar, i vissa fall stöttade av äldre våldsfetischister som diskret håller sig i bakgrunden. Fråga folket i Mosul vad riktiga fasor innebär. Men det hindrar inte att vi i vårt priviligierade hörn av världen måste diskutera, och äntligen bestämma oss:

Ska vi slappt välja våldets väg även i fortsättningen? Eller anständighetens?

Och om vi ställer upp för det senare: Se till att det får kosta. Åtminstone några nerblötta jeans.