Ett land inte särskilt långt borta är på väg att bli ett enmansvälde

Det var visserligen en knapp majoritet som fick igenom grundlagsändringen i Turkiet, men den räckte. Och vi då, som inte hade rösträtt? Ska vi bara se på? Respektera den så kallade folkviljan? Jo, på sätt och vis självklart. Men nog kan man få visa sitt ogillande, en sorts civil olydnad i semesterbranschen!

Vi är ju många vi svenskar som gärna tagit en sväng till den sjudande storstaden Istanbul eller till de härliga stränderna vid Side och Antalya. Vi har åkt på utflykt till Bomullsbergen, vi har klivit ombord på båtar som fört oss ut på Bosporen eller över klart havsvatten, sett vackra naturscenerier från sjösidan.

Nu får det bli slut med det.

Glöm det fantastiska besöket på hamam, där en man du aldrig sett och aldrig kommer att återse badar dig, skrubbar din kropp, ja till och med öronen!

Glöm kryddmarknaden där dofterna förför dig!

Glöm shoppingturen i basaren där både mattor, skinnkläder och smycken i ädla metaller lockar. Den som gillar att pruta kan få sitt lystmäte och den lyckosamme kan göra fynd medan man bjuds på sött kaffe!

Glöm besöket på historiska platser som Topkapi, Basilikacisternen, Hagia Sofia och Blå Moskén.

Glöm överraskningen första gången du kom in på ett hotellrum där städerskan har vikt en stilig svan av den handduk du ska torka dig på.

Glöm promenaden i folkvimlet där alla sorters människor och stilar finns att mingla med.

Glöm den där frukostbuffén där bordet nästan knäar under mängden läckerheter och där frukterna och smöret förvandlats till konstverk av någon i köket som kan hantera en kniv.

Glöm också det charmiga i att sitta i Istanbul i Europa och titta på Asien. Detta medan du äter köfte eller nyfångad fisk och, kanske, dricker raki medan biltrafiken flyter på broarna mellan världsdelarna.

Men vi kan inte bara se på, rycka på axlarna. Nej. När demokrati förpassas till historiens skräphög, när mänskliga rättigheter inte verkar finnas, när journalister fängslas utan annan anledning än ett reportage de gjort vill åtminstone jag visa mitt ogillande. Så det blir ingen ny semester i Turkiet, trots den fantastiska metropolen Istanbul, trots de härliga stränderna i söder.

Och trots att utebliven turism inte i första hand drabbar den man vill uttrycka sitt missnöje med. För som alltid när man tar till bojkott är det mellanhänderna som tar stryk.

Stackars turkar, stackars Turkiet. Och stackars oss, som bör stanna hemma eller resa någon annanstans.