"Fine" eller "bra" - vart tog den rena svenskan vägen?

Det finns ordbrukare i massor, proffs och glada entusiaster, superliberala förnyelsevänner och tämligen konservativa språkpoliser. Lustigt nog verkar alla, oavsett kategori, numera delvis prata engelska. ”Yes, baby” utropar man. Eller markerar okunskap med ett ”I have no fucking idea”.  ”I told you so” säger besserwissern, som lika gärna kunde ha huggit till med det traditionella ”vad-var-det-jag-sa”.

      LÄS MER: Bosse Holmström var en sann legendar – vi glömmer honom aldrig

Varför dyker de upp, alla de där engelska uttrycken som vi allt oftare tryfferar vårt talspråk med?
Varför nöjer man sig inte med, i avskedets stund, ett ”ha det så bra” i stället för det inte alls ovanliga ”take care”? För att inte tala om alla ”shit” när vi så att säga ”fuckat upp” något? Det går att försvenska det hela med ett äktsvenskt bajsord, om behovet är stort.

När Språkrådet presenterade sin lista över nya ord från år 2016 fanns ”fomo” och ”ghosta” med. Det första står för ”fear of missing out”, alltså att man är rädd för att missa något kul eller viktigt. Det andra betyder att man avslutar en relation genom att helt enkelt inte höra av sig mer. Ord vi verkligen saknat, eller hur?

Naturligtvis är vi bara en del av det stora sammanhanget. Filmer får behålla sina engelska titlar trots att det vore enkelt att åstadkomma en adekvat översättning. Etablerade talare trillar i fällan, även om åhörarskaran är helsvensk. Samma sak med programledare i TV. Och kolla till exempel i sminkdisken: där erbjuds “body wash”, ”peeling” och “foundation”. Ajöss brunkräm! Den som älskar dataspel talar om ”scoring”, flingor kallas ”flakes”, glasslådan heter ”Big Pack”. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Tar vi till de engelska uttrycken för att helt enkelt visa att vi kan dem? Trista tanke!

      LÄS MER: Magdalena Ribbing fanns alldeles nyss mitt ibland oss

Frågar en kompis jag just ertappat med ett omotiverat ”That’s it!”. Förklaringen? Jo, han ville verka lite modern, medger han lätt generat …

Det har faktiskt gått så långt att vi i vissa sammanhang bara förutsätts behärska engelska. Servitören på innekrogen stirrar stint på mig tills jag byter till hans språk. Kvinnan i stora damkedjans kassa säger ”If you say it slowly in Swedish I might get it”. Kön för fransk frysmat ringlar fram till en man som meddelar ”Sorry, no more lobster”. Sugen på glittriga smycken? ”Costume jewellery over here!”. I baren på finhotellet då? ”English, please!”

Jag inser att det är oerhört svårt att inte dras med. Och hur motsträvig kan man vara år 2017? Hur envist kan man predika att svenska ord passar bäst när man ändå talar svenska, med svenskar? Och förväxla inte detta med självklarheten att vi ska möta turister och andra sorters besökare på språk som kan fungera, vilket det än är.

Att den som är ny i Sverige har problem med svenskan hör inte hit, det är helt begripligt och inget att uppröras över. Jag avser personer som talat ”ärans och hjältarnas språk” från första stund. Och som sedan lärt sig engelska tidigt, även om kunskapsnivån kanske inte är svindlande hög. Tillsammans med tv, film och dataspel blir engelskan så vanlig, så ”normal” att vi plötsligt inte reagerar över inblandningen av låneord. Resultatet blir en språklig röra som borde störa vilket öra som helst.

      LÄS MER: För 20 år sedan dog Diana – prinsessornas prinsessa

Visst, det har funnits större purister än jag i historien. En favorit är Viktor Rydberg (död 1895), som var så renlärig att han förordade att begreppen ”tangent” och ”korda” i matematikens värld ersattes med helsvenska ”snudd” och ”fyllsnudd”. OK, folks, don’t overdo it (det vill säga: ta inte i så ni kräks). Men Rydberg hade en poäng.

I december publicerar Språkrådet sin nyordslista för 2017. Jag bävar.