När är man för gammal för scenen?

Cecilia är född 1961, har gått Teaterhögskolan, arbetat på Stockholms stadsteater, Riksteatern och Boulevardteatern. Hon har gjort TV-serier och varit med i långfilmer. Många minns henne säkert som Klara-Stina i Selma Lagerlöfs filmatiserade “Kejsaren av Portugallien”. Hon konstaterar att hon har ”varit överallt” och ansåg sig länge vara lyckligt lottad. Hon hade ju jobb. Trodde hon. Men redan på Teaterhögskolan hade faktiskt varningssignalen larmat: ”Tjejer, bara så ni vet, under åren mellan 40 och 60 blir det tuffare med jobb.”

– Vi skrattade bara, vi trodde dem inte, säger Cecilia Ljung. Men så blev det!

      LÄS MER: Ny trend inom vården: Hund på recept!

Orsaken är både trist och för mig något oväntad. Kvinnor över 40 betraktas i branschen som mindre sexiga och därmed mindre intressanta. Men, fick de unga eleverna på Scenskolan höra, ”efter 60 blir det lättare, då kan ni spela gamla käringar och barska tanter”.

Cecilia trodde först inte att det fanns motsvarande falluckor för män, men medger att hon numer även hör manliga skådespelare uttrycka samma frustration över åldersdiskrimineringen, även om hon inte tycker sig se den. Och visst syns äldre kvinnor i TV, på filmduken och scenen. Underbara Marie Göranzon, Meta Velander, Meg Westergren, Yvonne Lombard för att nu nämna några. Men många är de inte.

Det sägs att män gärna vill se andra män i huvudrollerna. Om huvudkaraktärerna består av kvinnor betecknas föreställningen bums som en ”kvinnopjäs”. En snabb titt på höstens annonser i tidningarnas scenbilagor ger mig skäl tro att Cecilia Ljung har rätt. Det är gott om män; unga män och så män med fårade ansikten, grått hår, skalliga, böjda, korta, långa. Yngre kvinnor också förstås, men få över 50. Jag älskar män, tro inget annat, men teatern speglar livet och i livets teater finns många roller. Människor vill känna igen sig!

Därtill är majoriteten av publiken kvinnor. Varför protesterar de inte? Cecilia Ljung nämner pjäsen ”Kunde prästänkan så kan väl du”, som handlar om tre medelålders kvinnor på fjällvandring. En tragikomisk föreställning om sanningar, relationer och klimakterium. Den spelades runt om i landet, för fulla hus, i flera år. Publiken hade bestått av kvinnor från 40 år och uppåt. Svältfödda på sådan teater.

Jo, ungdomsfixeringen är tydlig i Sverige.

      LÄS MER: Sjukvården har blivit vår främsta politiska fråga

Jag noterar samtidigt oron som finns för att olika grupper ska diskrimineras i det offentliga rummet. Alla ska med. Unga, gamla, handikappade, människor med olika sexuella preferenser, hudfärger och etniska bakgrunder. Men troende människor och kvinnor i medelåldern… Nää, de är suspekta på något sätt. Jag bestämmer mig för att kolla med ”facket”, Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet, och själv 55+. Anna medger att förbundet inte har någon relevant statistik på området men tycker ändå att Sverige, med sina många kvinnliga teaterchefer, ligger i framkant jämfört med andra länder. Fast vad hjälper det, om det saknas pjäser med intressanta roller för medelålders kvinnor?

Jo, det är nog så, konstaterar ordförande Carlson, att åldern i dag är den största diskrimineringsgrunden också i vår värld och det är framför allt kvinnorna som drabbas. Det gäller både antalet roller som den starka typiseringen och tyvärr inte bara i Sverige.

Hopplöst läge?

Nej! Min slutsats efter dessa samtal är trots allt optimistisk. Publiken har makten i sin hand och kan välja – eller välja bort. Jag går gärna och ofta på teater men kommer i fortsättningen att studera rollistor och pjäsval med helt andra ögon.