Fotbollens mutade pampar – En skam för världens största lir

Jack Warner, en av det internationella fotbollförbundet FIFA:s vicepresidenter, anklagas för att ha tagit emot sex miljoner kronor och stoppat in dem på eget konto. Pengarna var, enligt åklagaren, ämnade att gå till offren för den stora jordbävningskatastrofen på Haiti. Warner var tidigare president för Concacaf, det nordamerikanska och karibiska fotbollförbundet. Nu vill FBI ha honom utlämnad till USA.

Chuck Blazer, tidigare medlem i FIFA:s exekutivkommitté, samarbetar nu med de undersökande amerikanska myndigheterna för att få ett lindrigare straff. Han har berättat: ”Jag och andra medlemmar i den exekutiva kommittén tog emot mutor i samband med valet av Sydafrika som värd för VM 2010. Jag kom också överens med andra människor runt 1992 om att underlätta för att ta emot mutor i samband med valet av värdnation för VM 1998.”

Att FIFA är genomkorrumperat har varit sportvärldens mest kända hemlighet i åtskilliga år. Tillslaget mot hotellet i Zürich dagen före FIFA-kongressen blev till en världssensation, men var logiskt.

År 1998 spelades alltså VM-turneringen i Frankrike, med final på nybyggda Stade de France i Paris. Jag var på plats för Sveriges Radio, närmast för att rapportera från kongressen där ny ordförande för världsorganisationen skulle röstas fram. Brasilianaren João Havelange skulle avgå efter en lång period som president. Två huvudkandidater ställdes emot varandra: FIFA:s generalsekreterare, Sepp Blatter, och det europeiska fotbollförbundet UEFA:s ordförande, Lennart Johansson.

Johansson är en av Sveriges största idrottsledare genom tiderna – och då menar jag inte bara till omfånget … Han var mannen bakom succén Champions League och hade lyft förbundet från närapå konkurs till en välmående organisation. Lennarts ledord var transparens och hederlighet, och han var ute efter att rensa i världsorganisationen, som redan då hade ett tvivelaktigt rykte. Svenskens kampanj gick som tåget. Han skulle givetvis få Europas röster, dessutom lejonparten av Afrikas röster. Även Asiens röster skulle till övervägande del gå till UEFA-ordföranden. Blatter backades framförallt av Syd- och Nordamerika.

Kvällen före omröstningen intog jag middag med representanter för Svenska Fotbollförbundet. De hade varit i kontakt med så gott som samtliga delegater, och även jag hade varit ute för att kolla stödet för Lennart Johansson. Vi kom fram till att Europas man, Johansson, skulle kunna räkna in mer än dubbelt så många röster som Blatter. Saken verkade klar: Lennart Johansson skulle få ett av idrottsvärldens allra mest prestigefyllda uppdrag.

När jag kom in i kongressalen morgonen därpå gjorde jag tummen upp mot Lennart Johansson, men fick en huvudskakning och ett bekymrat uttryck som svar. Lennart hade hört talas om nattens “postutbärning”, kuvert som tryckts in under ett antal delegaters dörrspringor på hotellet.

Omröstningen blev en klar framgång för Sepp Blatter och Lennart Johansson kastade in handduken, så att en andra omgång inte krävdes. Johansson var besegrad och uppe på scenen för att intervjua Blatter fick jag uppleva schweizaren slå ihop klackarna och gå upp i enskild ställning när en mobiltelefon räcktes fram till honom. ”Mon general”, sa Blatter till den schweiziske försvarsministern som ringde och gratulerade.

De flesta av Afrikas 56 röster hade gått till Blatter. Det räckte för att ge FIFA en ny president, en retoriskt skicklig och språkkunnig schweizare som verkar tycka att ändamålen helgar medlen.

Det finns ingen som påstår att Blatter orkestrerade de påstådda mutorna, lika lite som att han skulle vara mannen bakom allt fuffens på senare år. Däremot har han ett ansvar som högste chef. Man kan bara hoppas att det här betyder slutet för den kultur han har varit en del av sedan stunden han valdes.