Håller Sverige på att älska ihjäl Lars Lerin?

Håller Sverige på att älska ihjäl Lars Lerin? En blyg och stillsam värmlänning som inte breder ut sig i onödan. Dock ger han bevis på humor och värme, har en underfundig blick. Dessutom är han ett geni när det kommer till akvareller, och inte långt ifrån genialisk när det handlar om att göra originella böcker heller. Han har skrivit och skapat bilder i mer än femtio volymer, mest på eget förlag men numera har också Bonniers slutit honom till sitt hjärta.

      LÄS MER: När är en nyhet en nyhet i dagens medielandskap?

 Redan för tjugo år sedan fick jag en av hans böcker i present. Då hade jag, trots att jag är intresserad, en ganska dimmig uppfattning om konstnären som förvisso låtit tala om sig, om än i trängre kretsar. Boken var dessutom lite svårläst eftersom författaren skrivit texten för hand.

Första gången jag lade märke till Lars Lerin på riktigt tror jag var när en dokumentär sändes i tv för femton år sedan. “På den yttersta dagen ska älgarna se in i tomma hus” hette den, en öppenhjärtig timme om alkohol, sex, måleri, Lofoten och barndom. I rutan: en stundtals mycket trasig människa.

      LÄS MER: ”Sluta med snuttifieringen SVT”

Sedan dess har han genom en rad tv-program öppnat sig för både publiken och människor han umgåtts med framför kameran. “För dig naken” hette en dokumentär om kärleken i hans liv. I serien “Vänligen, Lars Lerin”, med strålande tittarsiffror, närmade han sig så olika storheter som Annifrid Lyngstad, Leif GW Persson, Nino Ramsby och Christer Sjögren.

Nyss sändes ännu en dokumentär om honom, ”Mot kvällen uppklarnande”. Ett resultat av den osannolikt omfattande exponeringen blev Ria-priset som går till “årets tv-profil 2016”. Det är bara den senaste i raden av utmärkelser han tilldelats.

    LÄS MER: När måsarna bjöds på surströmmingskiva

Hans milda röst har också fångat radiopubliken som lyssnat till honom som sommarpratare, vilket ledde till att han valdes till vinterpratare också. Några besök i kulturella tv-soffor har det blivit. Betydligt färre “hemma hos”-reportage men nu när han och maken Manuel ”Junior” Marques Lerin skaffat barn tas en del fotografier. Som när den vita bilen svänger in vid Lerinmuseets entré och barnvagnen lastas ur … är Lars med? … besökarna höjer mobilerna och har Instagram i blick … (nej, den här gången kom Junior ensam med pojken).

Fast naturligtvis är det Lerins egna bilder som är det viktiga. Det är ont om superlativer som duger. Detaljrikedomen, bildernas storlek, motiven från hela världen inklusive djurens. Ingen annan har väl heller målat meter efter meter av bokhylla? Man kan inte undvika att bli imponerad.

      LÄS MER: Alla dessa egon som skymmer texten

Hur han hunnit med allt annat kreativt arbete vid sidan av ateljén är svårt att fatta. För nu, när han sedan några år har ett alldeles eget museum på Sandgrund i Karlstad, förstår man hur enormt stor hans produktion är.

Och eftersom vi alla vid det här laget “känner” Lars Lerin vill vi hälsa på där. I sommar ringlar köerna långa. Bilister står och lurpassar på parkeringsplatser som eventuellt kan bli åtkomliga. Folk kommer en timme innan öppning och står tålmodigt och trampar för att betala 80 kronor och gå in i den gamla danskrogen där nu fantastiska akvareller hänger på de vita väggarna och bara en spiraltrappa minner om var baren en gång låg. En knarrande trappa upp till den scen där dansbandet Sven-Ingvars och Vikingarna ofta stod leder till fler bilder.

      LÄS MER: Därför vill jag inte ha samtal från människor som vill åt mina pengar

Tusen personer kan finnas inne i lokalen samtidigt. Det är varmt, stundtals trångt, kö också till toalett och museishoppens kassa. Affischerna säljs till högst överkomliga priser. Åtgången på böcker, kort och prylar är god. Alla verkar faktiskt vara på gott humör. Det är något Lerinskt över alltihop: vänligt, lågmält.

Vägen från missbrukande outsider till folkkär om än udda figur har varit lång och ibland lite krokig. Mamma har funnits där hela tiden, en och annan katt också, ett fåtal nära vänner. Plus tryggheten i färgerna, motiven, skapandet.

      LÄS MER: Hej makthavare – varför utnyttjar ni inte nyhetstorkan bättre?

Kanske är Lars Lerin 2000-talets Carl Larsson. Fast Lerin är nog ännu svårare att kopiera. Visserligen har konstpubliken och presumtiva förfalskare haft talrika tillfällen att studera hans verk på rader av utställningar – succé på Akvarellmuseet i Skärhamn och succé på Waldemarsudde, för att ta två exempel. Och nu då: total succé på Sandgrund.

Själv har jag skaffat årskort. Alla som kommer till Värmland ska ju se Lerin-utställningen, och då får vi infödingar helt enkelt hänga på, vare sig vi vill eller inte.

Som tur är vill vi.

      LÄS MER: Ögonen går vilse i hyllan – var är min yoghurt?

Men vi är oroliga för att Sverige håller på att älska ihjäl Lars Lerin, snart lika påpassad som kungen. Där finns i alla fall en likhet med Karl XIV Johan, han med valspråket ”Folkets kärlek, min belöning”. Fast Lerin genererar förstås också ett mer påtagligt klirr i kassan. Och är ett levande bevis för att det går att leva på konstnärskap som tar sig olika uttryck. Även om han är en av relativt få.