Här i USA är döden smaklös - men en del av livet

När grannarna har gått och hon diskat upp kaffekopparna och satt in sista biten av 82-årstårtan i kylen går Elsa in i sovrummet för att prata med sin man, Heinz, som hon gifte sig med 1953 i Tyskland före emigrationen till USA.

Det är en ritual hon upprepar varje dag och har gjort i tio år, för så lång tid har gått sedan hennes älskade Heinz avled. Intill bröllopsfotot och muggen med smileyleendet som var Heinz favorit för kvällskaffet, har Elsa placerat en vackert snidad träask. I den finns hennes livskamrats aska. Det känns tryggt att kunna prata med honom varje kväll, säger hon och smeker locket med handen.

Varje år sedan Heinz gick bort kom det ett kort i posten till Elsa på dödsdagen. Avsändare var krematoriet som bjöd in Elsa till en lunch med andra som förlorat sina kära under samma tidsperiod. För många äldre och ensamma kan det vara ett efterlängtat avbrott i tristessen och enda kontakten på månader och det var något Elsa såg fram emot.

Numera kommer det inte någon inbjudan till Elsa. Hon somnade in lugnt och stilla. Bredvid den vackert snidade träasken i hyllan i sovrummet med Heinz aska står nu ännu en träurna, med Elsas aska.

Hon skämtade i många år att ”ni får begrava oss tillsammans”. Och det blev precis som hon önskade med en enkel ceremoni hos begravningsbyrån. Urnorna med askan efter immigrantparet från Tyskland sänktes senare ned bredvid varandra i familjegraven i Arkansas.

För Elsa och många med henne var det naturligt att behålla askan efter en kär familjemedlem. Det har begravningsbranschen i USA upptäckt och erbjuder en mängd varianter av urnor, pokaler, askar och även halssmycken där aska kan förvaras som ett levande minne över en död.

Begravningsfirmor som försöker sko sig på människor i sorg är ingen ovanlighet, varken i USA eller Sverige. Skillnaden är att företagen i staterna som sköter det praktiska inför sista vilan erbjuder sina tjänster långt innan de behövs.

I början kändes det lite olustigt men nu har vi vant oss vid att det nästan varje vecka dyker upp erbjudanden i brevlådan. Helst vill begravningsindustrin att man ska skriva ett kontrakt medan man lever och välja ut kista, dekorationer och välja kremering eller jordbegravning. Och man gör sitt bästa för att locka med extravaganta tjänster och prydnader som ska lyfta minnesstunden utöver grannens. Man rekommenderar en betalningsplan där man börjar betala av på begravningsbyråns tjänster medan man fortfarande lever. Och det kan behövas, för den sista resan kan bli dyr.

En del bjuder till visningar och demonstrationer av de senaste årsmodellerna av kistor och visar upp nya ugnen för kremering. På samma gata kan det ligga flera privatägda krematorier och i konkurrensen gäller det att visa upp vad man kan erbjuda. Lunchmöten på populära matställen med fri lunch och information som trugas på de inbjudna är det senaste. Smaklöst tycker vi först, men inser att det är en del av livet i USA.

Vid minnesstunden är den öppna kistan med den naturligt sminkade avlidna i blickfånget tillsammans med affischstora bilder från livets höjdpunkter. Kistan väljs efter plånboken, allt ifrån den enkla kartongkistan som rekommenderas vid bränning till extravaganta lyxkistor, typ kistornas Rolls Royce, som kan hyras per timme under minnesstunden. Begravningsbyrån sköter allt praktiskt, in house. Från att hämta den avlidne i hemmet eller sjukhuset, till kremering och utlämning av askan.

Vad man än väljer är det knappast billigt. Allt kring döden kostar pengar och företag kritiseras ofta för att dra nytta av anhörigas sorg och föreslå kistor och urnor som man måste ta lån för att kunna betala på sikt. En rundringning till några begravningsfirmor tyder på att minst 50 000 kr är vad man får räkna med för en fullservice, allt inkluderat.

Kanske inte vad Elsa hade tänkt sig.