Inför en Metoo-timme på nästa personalmöte

När vi är barn är vi avhängiga av att ha kloka vuxna omkring oss för att växa upp till trygga individer. Men när vi är vuxna förväntas vi klara oss på egen hand och har vi tur har vi en familj och hittar människor som delar våra värderingar och kan bli våra vänner. Utöver det får vi göra så gott vi kan och själva ansvara för att leva som hyggliga medborgare.

Samma ansvar har vi i yrkeslivet – att behandla andra schysst och med respekt och att utföra det jobb vi är satta att göra. Men på en arbetsplats finns det också någon som är utsedd att leda och fördela arbetet. Inte en förälder men väl någon som ska ansvara för verksamheten, vara lojal med företaget/organisationen och värna medarbetarnas väl och ve. Det är det man får extra betalt för som chef utöver alla andra privilegier som ledarskapet innebär. Den senaste tidens metoo-debatt har oundvikligen väckt frågan om hur så mycket vidrigheter kunnat utspela sig på så många olika arbetsplatser utan några som helst konsekvenser.

      LÄS MER: “Vi är så mycket mer än ett hopplöst trist och egotrippat folk”

Den som varit chef på rimligt hög nivå vet vad man behöver genomgå innan man får jobbet – allt från djuplodande personlighetstester till många och långa intervjuer. Detta för att säkerställa att personen i fråga är lämpad som chef. Samma chef kan alltså senare påstå att man ”inte sett nåt, inte hört nåt, inte visste” och som på sin höjd någon gång givit en varning för olämpligt beteende när galenskap på hög nivå utspelat sig mitt framför ögonen på dem.

Vad missar man i alla de där testerna? Varför slinker kameler in i nålsögat? Finns det ett problem med hur vi formulerar innebörden av ledarskap mer som en statustjänst där man främst har ansvar gentemot styrelse, anställda och resultat i stället för att lyfta fram det ansvar man har när det kommer till grundläggande värderingar?

I min värld visar en chef som inte uppmärksammat att den arbetsplats man ansvarar för präglas av så mycket dynga som det människor vittnat om de senaste veckorna klart och tydligt att man misslyckats med uppdraget och att man helt enkelt inte platsar som chef. Och det är inte en chef som hamnat i blåsväder. Det börjar snarare utkristallisera sig en chefskultur som fått så djupa rötter att de blir svåra att slita upp.

Jag började på tv i mycket unga år och har tursamt nog i huvudsak varit omgiven av kloka och civiliserade såväl kollegor som chefer. Och jag har gud ske lov inte varit med om något fysiskt övergrepp. Men däremot har jag fått höra och utstå saker under årens lopp som jag förträngt så till den milda grad att de hamnat långt inne i hjärtat. Men där finns alltihop – med klara och tydliga avsändare.

Jag är som yrkeskvinna uppfostrad i en miljö där inte bara män utan även kvinnor som uppnått det vi kallar ”status” många gånger kunnat härja fritt med beteenden som inte på långt när hör hemma på en arbetsplats. Äldre som mobbat ut yngre och vice versa, sexistiska idiotkommentarer, kaxiga och lata stjärnor som särbehandlas (”du vet hur hen är – låt det vara bara”), koleriska, okontrollerade, kontrollerande manipulativa människor som man tvingas tassa runt för att inte irritera och ibland till och med göra arbetet åt för att de helt enkelt bara inte dyker upp.

      LÄS MER: “Varför tror män att de kan säga vad som helst till mig?”

Att vara chef är både svårt och ensamt och självklart kör man i diket då och då och fattar mer eller mindre kloka beslut. Chefer är människor som alla andra. Och det finns ingen anledning att tro att det, utom i några få undantag, finns chefer som avsiktligen vill göra någon illa. Men om man inte betraktar omsorg om andra människor som en självklar ingrediens i ledarrollen kanske man behöver fundera på om det är just ledarskap man ska hålla på med. Inte omsorg som i att vara mesig eller att slå knut på sig själv för att alla ska må bra. Utan en omsorg som handlar om respekt för andra människor och deras lika rätt till att trivas och må bra på sin arbetsplats. Det betyder i praktiken att ibland behöva ta i riktigt svåra och obekväma frågor, ha modet att stå kvar när det blåser och att ha integritet nog att på ett adekvat sätt hantera konflikter och människor när det är som allra mest besvärliga.

Vart ska man som medarbetare vända sig om den som är skyldig att lyssna tittar bort? Ska man behöva kontakta pressen för att få en reaktion? Ska man behöva fläka ut sina privata upplevelser och låta alla misstänkta förövare – skyldiga och oskyldiga – flyta runt i sociala medier och dömas innan det ens gått till rättslig prövning? För det är ju precis det som händer just nu.

Hur kan politiker och föräldrar högröstat kräva att lärare ”minsann behöver bli bättre på att få lite ordning och reda i skolan” för att barn ska lära sig vad som är rätt och riktigt, när vi samtidigt accepterar ledare som inte har förmågan att vidta de allra mest självklara åtgärder efter uppenbart oacceptabla beteenden?

      LÄS MER: “Jag är inte så präktig som folk tror”

Vi kan tvätta bort smutsen och titta åt ett annat håll. Vi kan vända blad och ägna en heldagsworkshop åt värderingsarbete. Vi kan göra en statlig utredning. Men räcker det? Nej, jag efterlyser något annat. Jag önskar att vi hittar till ett sätt att lyfta upp elefanterna på bordet och i stället för att kasta sten på dem faktiskt fundera på vad allt handlar om och börja prata om det. Och våga titta på vilka strukturer som ligger bakom förtryckarkulturen och hur man ska arbeta för att komma åt det. Och detta på alla arbetsplatser under ledning av någon som har förmågan att lyssna och vågar sätta gränser. Någon som har förutsättningar att föregå med gott exempel med allt vad det innebär.

Kvinnohat, maktmissbruk och andra vidrigheter ligger i första hand på individnivå – men den som passivt tittar på medan det växer fritt under det ledarskap man åtagit sig, borde kanske se sig i spegeln både en och två gånger och antingen kavla upp ärmarna och göra ett rejält omtag, eller helt enkelt bara inse att man behöver lämna över till någon som förstår allvaret i att ha ansvar för andra människor.

Jag har under året träffat hundratals chefer i utbildningssammanhang och brukar fråga vad deras företag har för värderingar. Många av oss har känt igen sig i att de står nedskrivna i någon undanstoppad pärm, men inte precis är något man talar om varje dag.

Vad sägs om att komplettera den redan befintliga ”Earth Hour”, då vi i bästa fall släcker ner och tänker till, med en Metoo-hour på nästa personalmöte – eller kanske  till och med metoo-dagar? Möten där budget, omorganisation och allt annat får stå åt sidan en stund,  värderingspärmen dammas av och alla får möjlighet att prata om det allra viktigaste: Hur vet vi att vi är ett företag där alla får plats, där man inte är rädd, där man blir tagen på allvar och där man värnar om varje medarbetare? Hur vet vi att att det inte är vår tur nästa gång att hamna på löpsedlarna?