Ingen talar om de äldres utanförskap

Det är både självklart och ytterst angeläget att IS-krigarna och terrorister stoppas och motas. Att våra barn och barnbarn har rätt till en kunskapsskola och gärna lantlig vistelse under sommarlov – utmärkt! Att det görs så mycket man mäktar med för att underlätta för entreprenörer och arbetsgivare att erbjuda jobb – givetvis!

Vi har till och med fått innött en del nya ord och uttryck – det gäller ju att få rubriker bland alla uppmärksamhetsjagare.

Men var och vart tog de miljoner människor vägen, som inte är ute efter sitt första jobb? Finns det verkligen hos åtta partiledare inte några stavelser som erinrar om alla som arbetat färdigt, som är mer ängsliga för hur de sista åren ska gestalta sig, mer ängsliga för livets avslutning än för Putin?

Jo, vi lärde oss uttrycket ”det nya utanförskapet”. Någon kunde kanske varit så vis så man myntat ”det gamla utanförskapet” eller ”det äldre”?

Nejdå, det handlar inte ett uns om att en surmagad avsutten partiledare tar till orda, det rör sig däremot om stor förvåning, om häpnad.

Vi har orkat med att höra ordet jobbskatteavdrag, även om det under de senaste alliansvarven stod oss upp i halsen. För det är ju faktiskt så att hundratusentals svenskar, för att nu inte säga miljoner, har upplevt att de dragits från jobben och att det fått allt annat än avdrag på skatter.

Inom parentes sagt (Hade Alliansen varit så framsynt och klok, valrörelsen 2014, att man lovat att alla, oavsett ålder, ska betala efter samma skatteskalor, och att detta ska börja gälla under kommande mandatperiod, hade man förmodligen vunnit valet).

Fråga de tusentals äldre som sitter i en halvcirkel i timmar runt en tv-apparat, för att de placerats där, om de vet vad utanförskap är? De lever i utanförskap dygn efter dygn! Spörj den ensamma, som grubblar över hur slantarna ska räcka, om hon eller han vet vad utanförskap är?  Många dör i eller av utanförskap!

Kom ihåg att vårt lands största sociala problem sannolikt är ensamhet och att ensamhet och utanförskap är mer än kusiner, oftast siamesiska tvillingar.

Det är helt enkelt så att jag fattar inte, kan inte begripa, att almedalspubliken inte en enda afton fick höra om de äldres rätt, inte till arbete, men till uppmärksamhet och omsorg. Om att vården behöver uppgraderas på många, många håll, och att detta är välfärdens spegel.

Och tro för allt i världen inte att jag är ensam om att undra över varför inte partierna har något att säga till eller om de miljoner människor som ”fallit för åldersstrecket”.