Inom politiken ljugs det som aldrig förr - och det går hem

Någon har beskrivit en debatt med Trump som “att spela schack med en duva. Oavsett hur bra du är kommer den att välta ner schackpjäserna, bajsa på bordet och strutta runt som om den vunnit”. Visst känner man med Hillary Clinton efter att ha hört den liknelsen? I Trumps fall har ljugandet blivit så systematiskt att den brittiska tidskriften The Guardian har inrättat en speciell kolumn för ändamålet kallad “Lyin’ Trump: a weekly fact-check” som beskrivs som “The Guardian turns a spotlight on Donald Trump’s most outrageous claims and falsehoods”. Men kommer det att övertyga någon Trumpanhängare om att tänka om? Förmodligen väldigt få.

      LÄS MER: Trumps väljare struntar i skatteaffären

Den gamla sanningen att det är fult att ljuga är alltså satt ur spel – lögnen har blivit ett vinnande koncept i politiken, och alla med moraliska problem med detta är inte bara förvirrade, utan också förlorare i många enormt viktiga sammanhang. Den bajsande duvan vinner med hjälp av en helt egen regelbok.

Att “säga som det är” är en annan politisk framgångsmodell. Speciellt hos människor som avskyr utveckling och vill att allting ska vara som i ett kraftigt idealiserat “förr”. Men efter att ha studerat vad det är som kvalar in som att “säga som det är” har jag kommit fram till följande: Nej, hen säger inte som det är, hen säger som du vill att det ska vara.

       LÄS MER: Ny kvinnoskandal drabbar Trump

Sanningen har alltså blivit en parafras på Muhammed och berget. Det vill säga “om inte sanningen passar med min bild av verkligheten får sanningen bli den bild av verkligheten som jag vill att den ska se ut”.

Men vad ska man då göra för att motverka den här nedslående trenden? Jag har ett konkret förslag, faktiskt. Låt oss instifta ett pris som ska gå till den politiker som är bäst på rak och tydlig kommunikation och som håller sanningens fana högst. Vad det ska heta? Nobullpriset, så klart!