News55
Detta är en sponsrad artikel

Integration är svårt, men vi har inget val

Lena Adelsohn Liljeroth
Lena Adelsohn Liljeroth
Uppdaterad: 28 nov. 2015Publicerad: 28 nov. 2015

För snart tjugo år sedan skrev historikern Mauricio Rojas och jag tillsammans en bok om styrkan som kan finnas i dubbla identiteter; att vara svensk och turk, svensk och chilenare, svensk och iranier. I dessa tider känns det naturligt att plocka fram boken ”Svenska främlingar”(Gedins förlag). Hur såg vi på integrationsfrågan, då?

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Jag studsar till redan på baksidans text. Första meningen lyder: ”Sverige har på tjugo år blivit ett av Europas invandrartätaste länder. När man i god humanistisk anda öppnade gränserna kunde ingen egentligen ana vad det skulle få för konsekvenser.”

Detta sägs nu dagligen, men var uppenbarligen sant redan för 20 år sedan! Har vi sovit sedan dess?

      LÄS MER: ”40-talisterna i Sverige har sett att det fungerar med invandring”

Mauricio och jag delade smidigt upp jobbet med boken; jag djupintervjuade ett 15-tal personer och han kommenterade deras berättelser. Samtliga ”våra invandrare” var etablerade i samhället, somliga mycket framgångsrika. Vi ville lyfta fram föredömen, som ingav hopp och mod.

Men Sverige var inte moget. Det är vi inte nu heller, men som Nitza, en av våra röster påpekar: ”Många vuxna invandrare isolerar sig genom att inte lära sig landets språk, resultatet blir desintegrering. Ansvaret för att bryta ”vi och dom”-mentaliteten ligger också till stor del hos invandrarna själva.”

      LÄS MER: Han gjorde mer för att motverka förtryck än tusen granskande reportage

Ana Maria från Rumänien, då politiskt aktiv i Liberalerna, berättar att hon känner sig hudflängd av etablissemanget när hon påpekar att ”det måste löna sig bättre att arbeta, än att lyfta en samlad bidragsflora med barnbidrag, socialbidrag, hyresbidrag.” Genom att inte tala om de mörka sidorna i Sverige, säger hon, om brottslighet och bidragsberoende, så har man givit rasisterna verkligt bränsle!

Detta säger hon då, i mitten av 90-talet, och undrar varför inte makthavarna ser det andra ser? ”Man ska inte underskatta faran i att många svenskar kan börja känna sig som främlingar i sitt eget land.”

ANNONS

På frågan hur Ana Maria skulle vilja ha det, blir svaret: ”Det handlar inte om att ge jobb till någon, utan om att ge invandrare möjligheter att utveckla sitt entreprenörskap.”

Mitten av 90-talet var en tuff ekonomisk tid. Flera vittnar om ett hårdnande samhällsklimat och arbetslöshet. Men Muazzam, framgångsrik företagare säger: ”Jag hade aldrig lyckats om jag inte hade sett Sverige som ’mitt’ och utgått från att jag tillhör det här samhället. Jag är svensk, oavsett min hudfärg eller bakgrund.”

Rösterna i boken bildar ingen harmonisk kör, trots framgångarna är de alltför olika. Fatima, ung palestinska, är plågsamt uppriktig: ”Svenne är skit, det var uppfattningen i Rinkeby där jag växte upp. Man umgicks inte med svennar, så var det bara.”

Hon beskriver den förståeliga drömmen att kunna återvända, drömmen som gör att många invandrare inte vill etablera sig här. ”De talar inte svenska och lever i en annan värld.” Hon nämner kulturkrockar, svenska ungdomars och inte minst flickors fria liv som provocerar.  Även detta känns skrämmande aktuellt.

      LÄS MER: Vad hände med det hyllade begreppet trygghet?

Sista ordet i denna krönika går till Mariam, född i Afrika. Hon talar arabiska men också perfekt svenska. Språket är viktigast av allt, hävdar hon, det ger tillträde till koderna:

”Men varför ska det vara skamligt att säga att man älskar Sverige med fel och brister? Kanske för att svenskarna inte själva är stolta över sitt land. På något sätt överförs det även till invandrare.”

Kanske är det så. Den som inte älskar sig själv kan inte känna kärlek till andra. Integration är svårt, men vi har inget val. En ömsesidig integration är enda möjligheten!

ANNONS
ANNONS