Iskylan sprider sig i landet jag varit så stolt över

– Förlåt att jag stör. Mina föräldrar som är Jehova har slängt ut mig hemifrån. Dom accepterade inte min sexuella läggning. Jag har ingenstans att bo och ingen mat och skulle vara så tacksam för en slant att stilla hungern med och i bästa fall en säng på ett vandrarhem i natt.

Han ser ut att vara lite mer än 15 år. Utslängd hemifrån. Jag tror honom och hivar fram en tjuga. Får ett oändligt tacksamt leende tillbaks. Nu tittar några medresenärer upp och slänger en irriterande blick. Inte på killen utan på mig.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen den senaste tiden jag tänkt att iskylan sprider sig. I det solidariska land jag växte upp i och varit så stolt över. Ett land där vi bryr oss om våra medmänniskor och där medmänsklighet varit en av grundvalarna. Vad är det som gått sönder, vart har medkänslan med människor omkring oss tagit vägen?

Jag tror inte mina ögon när jag läser om världens äldsta flykting som fått Migrationsverkets avslag på sin asylansökan och ska avisas. Hon är 106 år. Hennes då 67-årige son bar henne på ryggen på den långa flykten från Afghanistan via flyktinglägret i Kroatien och kom så småningom fram till Sverige där barn och barnbarn nu finns. Men nu ska hon ut. Sverige har inte plats för henne.

      LÄS MER: Plötsligt stängde SVT av min mejl och mobil

Hon kom från samma Afghanistan dit Sverige nu avvisar unga pojkar. UD avråder från att resa till landet där våldet eskalerar, det blir allt farligare för varje dag. Men pojkar, som i många fall varit här i flera år, gått i skola här och satsat på en ny tillvaro i vårt säkra land kan skickas tillbaks. Tillbaks förresten? Till ett land där dom kanske aldrig bott och inte känner någon.

På ett HVB-hem i Sverige tar en 18-årig synskadad pojke sitt liv. Han skulle utvisas medan hans enda nära anhörig – och som fungerade som hans ögon – en 3 år yngre bror får stanna. Åtminstone några år till.

Sen veckor tillbaks pågår en aktion i centrala Stockholm för att afghanska ensamkommande barn ska få stanna. Dom första dagarna möttes den med stor uppmärksamhet. Och av iskallt hat. ”Ut med packet”, skanderade motdemonstranter. Den unga 17-åriga tjej som startade aktionen för att få politikernas uppmärksamhet ser nu ingen annan utväg än att börja hungerstrejka.

På Facebook lägger en chockad medmänniska ut sin berättelse om hur han följt en ung afghan som fått avslag till Migrationsverket. Han ska sen vidare till ambassaden på Lidingö och får instruktioner om att han måste säga ”Jag vill åka hem”. VILL?? Han uppmanas alltså av en tjänsteman att ljuga.

      LÄS MER: Hur känns friheten för de som inte har något jobb?

Jag känner inte igen mig. Hur blev det så här?

Jag gick i skola i Södertälje. Det var en tid när invandrarna behövdes för att hålla industrin igång. Utan greker inga rullande Scania-bilar. Dom behövdes och fick sällskap av fler nationaliteter. Invandrarna har tvivelsutan berikat vårt land. På alla sätt. Även ekonomiskt. Efter en tids etablering får dom jobb och drar in pengar till statskassan som alla andra.

Nu sitter en ny kategori på våra gator med sina utsträckta muggar. Att diskussionen nu handlar om att förbjuda romska tiggare talar sitt språk. Ingen vill väl se människor tigga på gatorna, men kan en störd gatubild rensas upp genom lagförning? Öppna dörrar och hjärtan har ersatts av förslag på förslag om hur vi ska stänga till och skicka tillbaks människor som, i dom flesta fall, tvingats hit. Hur vi ska bli av med dom, slippa hjälpa människor i nöd.

Har människor verkligen blivit mer hårdhudade, egocentriska och mindre medmänskliga? Sprickor i den moral som förenat oss i det svenska folkhem jag blev vuxen i? Är det en tillfällig förändring i en osäker tid? Bäst att värna om sitt. Eller har någonting varaktigt förändrats i hur vi förhåller oss till nästan?

Blir det ingen mer allsång med Kent:

Välkommen, välkommen hit

Vem du är

Var du än är?

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet