Jag är en miljöbov som förtränger mitt ansvar

På plats vid den oändliga oceanen tar jag och mina medresenärer marken i besittning. Vi kräver, förväntar oss uppassning och får den makt våra plånböcker ger oss.

Havet är vårt, stranden är vår. Mangroveträden har huggits ner för att inte störa utsikten och för att ge mig omedelbar tillgång till havet. Så havet äter stranden, smyger sig upp mot min bungalow.

Jag kan nästan doppa fötterna i havet.

Jag är här i fjorton dagar, hungrig på sol och värme. Hudcancer är  inget problem. Inte nu. Och jag är inte precis ensam. Vi är några miljoner som törstar efter att lyssna på havets dyningar och känna värmen omfamna kroppen. Som är så stadda vid kassa att vi kanske vill visa hur mycket pengar vi har. Och den gamla fattigdomen kan sitta kvar i kroppen, även om plånboken är fet.

Frukosten ingår i priset och nyrika kineser fyller tallrikarna med allt och lämnar sen hälften. Är man nordeuropé kan man lägga ner färsk frukt, papaya, ananas och passionsfrukt i medhavd platsbunke och sedan omärkligt släppa ner den i sin kasse av ekobomull. Blir en bra och gratis lunch i solstolen på stranden.

Klockan fem på morgnarna börjar vi paxa solstolar med blå badhanddukar. De är gratis. Man går till kiosken, “Towel encounter”, där blå, ihoprullade handdukar ligger i travar. Jag  hämtar ut hur många jag vill, och när jag går hem på kvällen är det bara att lämna dem på stolen i en blöt hög.

Inne i bungalowen är frottéhanddukarna många och stora. Tjocka och vita. Städerskorna byter dem varje dag.

Vi börjar våra dagar tidigt på morgnarna. Senast sex, om man ska ha chans på en solstol.

En morgon blev det nästan slagsmål nere vid första parkett. Några jättar från norra Europa skällde ut hotellets späda personal för att solstolarna var för få, och för att ledningen för hotellet gått ut med ett påbud att paxning av solstolar inte var tillåten. Resebyrån fick ingripa och läxa upp resenärerna. Jag visste inte vem jag skulle hålla på när det var nära knytnävarna.

      LÄS MER: Jag vande mig vid att pappa slog mamma – hela livet

Nästa morgon var några gäster ute klockan fyra och bokade platser. Har man betalat så mycket pengar för en resa har man rätt till en solstol med havsutsikt.

På kvällen dricker vi billiga drinkar och tittar på solnedgången. Nej, det gör vi inte. Vi fotograferar en solprick med våra mobiler.

Ni förstår att jag är en miljöbov som förtränger mitt ansvar.

      LÄS MER: Då bestämde jag mig – inte en till jul med familjen

Jag miljökompenserar inte, eftersom jag inte förstår hur detta hjälper planeten. Släpper inte mitt flyg ut lika mycket skit ändå? Jag inser att alla handdukar vi använt har krävt lika mycket vatten som en risbonde behöver för att försörja sin familj nåt år. Eller mycket, mycket mer.

Jag fotograferar solnedgången med en mobil vars batteri förmodligen bygger på barnarbete i Afrika.

Gud, jag bör skämmas!

Jag stoppar lurar i öronen och försöker för en stund stänga ute den värld jag längtat till.

Det klirrar betänkligt när jag slött tar upp en sten och svingar iväg den.

Jag sitter i glashus.