Jag gick i min pappas fotspår på Mallorca

Huset såldes innan pappa gick bort. De sörjde det inte nämnvärt men var tacksamma för allt de fått uppleva där nere. Nya vänner, ett nytt språk, nya naturupplevelser – och inte minst förnyad kontakt med en kusin till pappa, som på 60-talet gift sig med en kvinna från Mallorca och fått barn och barnbarn. När pappas begravning var överstånden och den slaskiga snön fortfarande täckte rabatter och vägbanor föreslog jag styvmor, som tidigt kom in i mitt liv, att vi skulle resa ned till Mallorca och vandra i hennes och pappas fotspår. Besöka restaurangerna de brukade gå till, ströva i gränderna, handla i affärerna.

      LÄS MER: Ny trend inom vården: Hund på recept!

Styvmor var länge skeptisk till mina planer. Det var för tidigt, tyckte hon. Såren var fortfarande öppna. Men tanken hade slagit rot och framåt sommaren var hon till och med smått entusiastisk. Så i september flög vi, maken, styvmor och jag, till Palma och tog in på ett litet men charmigt hotell mitt i stan. På taket fanns en terrass med utsikt över La Seu, den magnifika 1300-tals katedralen, liksom över hustak och balkonger av alla format. Innan vi landade sneglade jag försiktigt på styvmor, som stint tittade ned i en bok. Jag förstod vad hon kände; så många gånger hon och pappa rest hit tillsammans, blickat ut över de gröna fälten, väderkvarnarna och strandlinjen. Nu kom hon ensam tillbaka. Naturligtvis gjorde det ont!

Min pappa var bästa sällskapet, snudd på entusiastisk, när min styvmor eller jag ville gå i butiker och titta på skor eller klänningar. En mycket ovanlig man! Han tyckte om att handla och gick glatt runt och plockade fram en blus eller annat plagg som han tyckte att vi skulle prova. Glitter och glamour var inte i hans smak, men gärna mycket färg. Så, naturligtvis gick styvmor och jag (däremot inte min make som avskyr affärer) redan samma dag till damavdelningen på det stora varuhuset, El Corte Inglés. Och var det inbillning, men gick inte pappa runt en bit bort, och letade bland skyltdockor och hyllor? Vi såg det båda två, styvmor och jag. Visst var det väl han.

      LÄS MER: Sjukvården har blivit vår främsta politiska fråga

På kvällen tog vi en drink på Plaza Mayor i den gamla delen av Palma. Här hade de varit många gånger. Förstås. Ätit, druckit, njutit av atmosfären – men inte riktigt berört att det också var platsen för den grymma spanska inkvisitionen.

”Det gör ont i själen”, svarade styvmor på vår fråga vad hon kände, men medgav att hon samtidigt var tacksam och glad över att vara tillbaka på Mallorca, få sitta med oss och njuta en drink i värmen. I flera dagar gick vi runt, hon pekade på olika platser, torg, små kaféer, restauranger, gallerier, museer, kyrkor – ”ååh, hit gick vi ofta, Hans och jag!” Vi tre pratade om livet, om döden och om den galax, Vintergatan, med sina 400 miljarder stjärnor, som är vår plats i Universum. Vad är egentligen ett liv?

Det sista pappa sade till mig, dagen innan han gick bort, var ”Har den lilla kommit ännu?” Han väntade på sitt tredje barnbarnsbarn, en flicka. Lilla Rakel kom till världen en vecka senare och låg i sin mors, vår dotters, famn på begravningen. En går bort – en kommer. Sorg och glädje på samma gång. Pappa var en mycket dominant man, visste vad han ville och såg ofta till att få det. Styvmor är ingen vek person men samtidigt van vid att pappa skötte sådant som rörde ekonomi och teknik. När han började bli dement fick styvmor, 80+, lära sig nya saker. Hon skaffade Ipad och Iphone, tog över räkningar och kontakter med hantverkare. En jobbig process, men det byggde också självförtroende.

      LÄS MER: Alla borde ha en sexåring. Kanske går det att låna någon annans?

På hotellet i Palma fick hon också ordning på den krånglade luftkonditioneringen och konstaterade vid frukosten att ”allt sånt gjorde Hans, jag trodde nog inte att jag kunde”. Sista dagen träffade vi den spanska släkten. Pussar, kramar, prat och mat i mängder. Svenska, spanska, mallorcinska – språken blandades i salig röra. Styvmor Ingrid var trött, men samtidigt lycklig. Hon var ju hemma – och hemma är där de, som du älskar, finns.

I pappas begravningsannons citerade vi en japansk haiku: ”En älskad borta. Men själen finns i vinden. Andas in och njut.” Han var med oss där på Mallorca, också.