Jag vande mig vid att pappa slog mamma - hela livet

Pappa tog mamma om axlarna, vred henne mot sig. Måttade, slog. Hans stora näve landade på mammas näsa. Flickan såg hur blod droppade ner på mammas vita jumper, ringlade sig över bröstet och gjorde en röd blomma som växte.

Flickan satt helt stilla för att inte störa. Hon vågade inte blinka eller ens svälja. Mamma slet sig loss, sprang ut i hallen, ryckte åt sig kappan och försvann genom ytterdörren. Flickan hörde hur hennes klackar smattrade när hon sprang nerför trappen. Pappa försvann in i badrummet. När han kom ut torkade han sig i pannan och om händerna med en handduk.

”Ska vi åka till Skansen?” sade han.

”Men mamma då?” undrade flickan.

”Mamma är hemma när vi kommer hem”, sade pappa.

När de gick hem från Skansen köpte de rosor i en blomsterkiosk, och pappa sade: ”De här ska mamma ha.”
Mamma stod i köket och lagade mat när de kom hem. Pappa kramade om henne, och hon vände bort ansiktet när han försökte pussa henne.

Varför gör hon så? undrade flickan. Varför kan hon inte vara snäll tillbaka?

Detta hände för många år sedan, och flickan var jag.

      LÄS MER: Katarina, 65: “Han tog sönder mig som människa, bit för bit”

Det som utspelade sig då upprepade sig många gånger under min uppväxt, ofta sena nätter. Jag vaknade, hjärtat började bulta hårt och jag höll för öronen. Pappa fortsatte att slå, även när han var upp i åren. Ofta hade han sprit i kroppen, men det kunde även hända när han var nykter. Han ”lärde” sin hustru att våldet var en del av honom, att förtvivlan, ilska och besvikelse tog sin väg genom nävar och tillhyggen. Hon svarade med att skrika och slå tillbaka med den veka kraft som var hennes. En kamp hon alltid förlorade och som gav henne blåmärken och svullnader som skulle baddas och skylas.

”Varför skiljer du dig inte?” undrade jag när jag som vuxen inte orkade lyssna på hennes berättelser om svek och våld.

”Jag älskar honom”, sade hon. Jag suckade.

Långt senare undrade jag över vad hon egentligen menade. Kanske ville hon egentligen säga: jag ser ingen utväg.
Vad skulle hon göra? Inget arbete, inga pengar. Inga väninnor att anförtro sig åt. Och framför allt; skammen. Att hon, den stolta och vackra, blev kväst och tillintetgjord av sin mans råstyrka.

Varför slog han?

När han var död läste jag hans dagboksanteckningar. Han beskrev sin oresonliga vrede som en sorts vansinne, ett fruktlöst rop på hjälp.

      LÄS MER: Utredaren: “Stor okunskap om våld mot äldre kvinnor”

För en tid sedan berättade jag min hemlighet för en nittiofemårig släkting, som för mycket längesedan umgicks med mina föräldrar. Han stelnade till, tittade stint på mig och sade: ”Är det sant? Slog din far din mor?” Jag nickade.

”Din far som var en så vek och känslig människa.”

Ja, han var vek och känslig. Men han slog. Min pappa var en komplicerad natur.

I mitt vuxna liv är jag inget stöd för den kvinna som vill prata om att hon blivit slagen. För det är ju nästan alltid en hon. Jag stänger av. För mig blev det våld jag såg en själslig tatuering. Den finns alltid kvar. En höjd röst eller ett gräl får min puls att rusa. Jag förlorar förmågan att tänka klart. Om ilska eller höjda röster i en film eller ett reportage övergår i våld, då håller jag för öronen. Och numera blundar jag också.

Samma känsla av vanmakt och rädsla som jag kände som barn breder ut sig i ådrorna.