Därför vill jag inte ha samtal från människor som vill åt mina pengar

Min smarta mobil är en liten finurlig sak. Med den har jag, på riktigt, kontoret på fickan. Kan på ett ögonblick svara på mejl, skicka filer, googla fram något jag undrar över medan jag sitter och ältar någon text eller tanke. Och den svarar snällt. Numera kan vi ju också prata direkt med den fiktiva Siri. Det känns fortfarande helt overkligt när man ställer sin fråga och hon svarar med sin stötiga, konstgjorda röst.

      LÄS MER: Så undviker du att bli lurad av nya Apple-bluffen

Jag går i mina tankar, fragment av de sista timmarna rullar i mitt huvud. Vad menade han som jag intervjuade med det där han sa om ensamhet? Varför frågade jag inte mer? Ältar, försöker smälta. Hjärnan jobbar. Och den får hålla på medan jag travar över Lidingöbron och ser Lilla Värtans vatten ligga blygrått nedanför mina fötter.

Så ringer telefonen i fickan. Kanske är det min man, mina barn, min bror. Gärna det! Linan till dem behöver jag. Tycker om att veta dagsläget.

Men det är inte någon av dem som ringer.

”Är det Märta jag talar med?”

Nej, det är inte Märta. Jag råkar ha detta namn som andranamn, även om det står först i passet. Har aldrig tyckt om det, och det är inte jag.

Kvinnan som ringer låter så vänlig, vilket gör samtalet svårare.

      LÄS MER: Koeman kritisk till telefonkulturen

”Vi vill bjuda in dig på ett glas vin och ett samtal om var du bäst placerar din pension.” Sen vet jag inte vad hon hade tänkt säga. Jag gör något som jag aldrig brukar göra. Jag trycker bort samtalet.

I samma stund jag gjorde det hade jag fått nog. Just då ville jag inte ha något samtal från någon som vill åt mina pengar. Som om jag var rik, vilket jag inte är.

Efteråt skämdes jag.

Jo, jag har Nixat mitt mobilnummer. Ringde för säkerhets skull och kollade. Jag gjorde det den 30 november 2015. Ändå får jag ofta den här sortens samtal.

Jag fick något slags hjärnsläpp när den vänliga kvinnan ringde och ville ”bjuda in mig” till pensionsmötet med vin. För trots hennes tonfall, som inte alls var påstridigt, visste jag att det var telefonterror på gång igen.

      LÄS MER: Svårt cancersjuk 75-åring lurades av telefonbolag

Senaste tiden har det blivit värre. 073-nummer, som man i ögonblicket tror kommer från någon annan mobil, visar sig vara utländska samtal. Liksom samtal med svenska riktnummer. De kan komma från andra sidan jordklotet, tränga sig in i min mobil, in i min hjärna. De försöker ta makten över mitt liv. De pratar sönder mig, påstår att de är några de inte är. Eller är de som de påstår sig vara. Men alla vill komma åt de pengar som de tror att jag har.

Vad lär sig telefonterroristerna på sina kurser? Mer än att prata utan uppehåll? Lär de sig att vara skenempatiska?

När jag hade hälsat på min dementa svärmor släntrade jag runt i Gävle, kände mig tom och ledsen. Utpumpad och urlakad.

Då ringde telefonen.

      LÄS MER: Folkrörelsen ”Släpp mobilen” behöver vår hjälp

”Hej Märta! Hur mår du idag?”

Var det Gud som ringde?

Nej det var Nespresso.

”Och hur mår din kaffebryggare?”

Då kände jag: det ska du ge f-n i. Men det sa jag inte. Försökte stramt  påpeka att jag inte orkade prata om min kaffebryggare just då.

”Ha en bra dag!” sa Nespressomannen till slut.

Men det var den vänliga damen som ville ”bjuda” på ett glas vin och prata om min pension som fick topplocket att gå.

Jag sa till Siri i min smarta telefon: ”Hjärnsläpp!”

”Christina, jag tror inte att jag förstår”,  svarade hon och bad mig försöka igen.

”Hjärnsläpp”, sa jag.

”Det här hittade jag på webben om järnsläp”, svarade hon.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet