Ju äldre jag blir desto snabbare går åren

Kan det vara fem år sedan jag köpte min cykel? Kollar. Det är tio år sedan.

Ju äldre jag blir tycks åren gå allt snabbare.

Läser i tidningen att En alldeles särskild dag har haft nypremiär på några biografer runtom i landet, den fantastiska filmen av regissören Ettore Scola med Sophia Loren och Marcello Mastroianni.

Sophia Loren tillhörde min barndoms filmisar. Sofia med låren, som vi sa där jag bodde. Det var hon, Doris Dajj och Andry Hebörn vi mest samlade på när vi var elva-tolv. Dessutom låg några andra underst i våra högar, några trista karlar. Cary Grant, Johnny Weissmuller, Rock Hudson. För att inte tala om svenskar som Lasse Lönndahl och Owe Thörnqvist. Inte kul. Sådana ingick alltid i bunten man köpte, men var ointressanta när man var 11-årig tjej på landet. Inte för att man nånsin kunde bli som de berömda stjärnorna i filmens värld, men nog kunde man öva att pluta med munnen som Brigitte Bardot och knyta en tunn sjal som Audrey Hepburn.

Sophia Loren var kvinna, jag var barn. Hon var en storbystad prinsessa i filmens ouppnåeliga värld. Och hon tillhörde liksom min mammas tidevarv. Min mamma är död sedan länge, men Sophia Loren har följt mig genom livet och lever fortfarande.

Hon gifte sig två gånger med regissören Carlo Ponti, en liten man, 22 år äldre. Jag läste om hennes svårigheter att få barn, att hon låg stilla i en sjukhussäng i nio månader innan hon födde Carlo jr.

Hennes liv pågick som en romantisk, spännande film ur levande livet under hela min barndom och ungdom.

Sophia Loren var evig. Gjorde film på film. Alltid lika vacker. Medan vi andra åldrades.

Hur gammal är människan? Jag googlar. Inser att hon bara är elva år äldre än jag.

En gång var hon vuxen och jag barn. Nu är hon gammal – och jag med. Som om åren har olika längd under livet och att jag på senare år har kommit i kapp henne.

Minns tydligt en scen ur filmen En alldeles särskild dag. Sophia Loren står på ett tak i Rom och hänger tvätt. Kläderna blåser i vinden. Hon är klädd i en sliten klänning, som gör henne ännu vackrare.

Inför nypremiären försöker jag gissa när filmen visades första gången. Är det kanske tjugo år sedan?

Jag googlar.

Det är fyrtio år sedan!

Och han, hennes charmige motspelare Mastroianni, jag minns att han dog för några år sedan. Googlar igen. Det är mer än tjugo år sedan han gick hädan. Då var han 72 år. Lika gammal som jag själv är nu. Varför dog han så ung?

Så där håller jag på, googlar, räknar, jämför. Försöker få håll på tiden, men misslyckas. För tiden rusar.

Jag har svårt att förstå varför. Ett år är ju ett år. Alltid trehundrasextiofem dagar, eller hur? Ibland trehundrasextiosex. Lika långa. Hur kan jag då tro att något hände för tio år sedan när det var tjugo?

Kanske är förklaringen så enkel som den någon för längesedan (hur längesedan?) gav mig? Är du tio år är ett år en tiondel av ditt liv. Mycket som då händer är nya upplevelser. Men är du sjuttio är ett år bara en sjuttiondel av ditt sammanlagda liv. Och det mesta är upprepning. Ja, det låter rätt självklart. Men är ändå konstigt.

Mitt fyraåriga barnbarn plockar förtjust upp pinnar och ekollon på sin väg hem från dagis. Vrider, vänder och undersöker. Det gör inte jag och mina jämnåriga. Möjligen sparkar vi på pinnar och stenar för att inte snubbla. Lille Hektor frågar och vill veta. Jag läser tidningen och tycker att jag läst det mesta förut. Tycker möjligen att världen blir allt mer galen.

Hur som helst – gå gärna och se En alldeles särskild dag, ett stycke film som aldrig åldras.