Läs för ditt barnbarn - det ger dem försprång livet ut!

Denna krönika går i moll efter att jag lyssnat på ett föredrag av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och VD för Institutet för Näringslivsforskning. Magnus är medförfattare till en bok om kunskap och pedagogik och det han berättade gjorde oss som lyssnade ytterst oroliga.

Det handlar, förstås, om dagens skola.

Min egen skolgång är jämnårig med enhetsskolan, den nioåriga grundskola som infördes 1962. De första åren innebar ingen större skillnad; vi stod som tidigare generationer på rad utanför klassrummet före lektionen, fick hem anteckningsböcker med lärarens synpunkter och inledde skoldagen med tramporgel och morgonpsalm. Jag kan fortfarande flera av dem utantill.

Men när vi 1968 nådde högstadiet slog förändringen till med full kraft. I ämnet svenska hade klassen stormöte – med lärarens välsignelse – och röstade bort grammatiken. Den var ju så tråååkig!

Därför var jag var egentligen inte alls förvånad när PISA-rapporterna larmade om kunskapsfallet i svensk skola.

Magnus Henrekson betonade att en bra skola är en förutsättning för en positiv utveckling i samhället; socialt, ekonomiskt, politiskt, demokratisk. Då är breda och djupa kunskaper samt ett stort ordförråd avgörande.

Men hur ser verkligheten ut?

– Läraryrket lockar allt färre och tio procent av lärarna lämnar skolan varje år.

– Många elever har så begränsat ordförråd att de inte kan fungera som fullvärdiga samhällsmedborgare.

– Stök och oordning är legio i många klasser

– Gruppen högpresterande elever är låg jämfört med 1990-talet och inte minst med ledande länder i världen

Då är det lätt att förtvivla. I synnerhet som det inte skulle behöva vara så här illa, för situationen har enligt bokens författare inte med ekonomiska resurser att göra. Det handlar om ideologi – och kunskapsförakt!

I denna bok finns ett omfattande kapitel med krav på förändringar. Det går inte att redogöra för alla förslag här, men angeläget är att:

– Inte släppa iväg elever med grava kunskapsluckor till nästa nivå i skolan

– Införa systematisk träning i läsning och skrivande.

– Inse att kunskaper och färdigheter kräver möda, övning och repetition. I allt detta måste familj och omgivning stödja barnet.

Vad kan då vi göra, vi som inte har barn i skolan? Vi som kanske har barnbarn?

För ett par år sedan larmade Läsrörelsen om att allt färre läser högt för sina barn. Spelar då detta någon roll, bortsett från att det är mysigt att sitta tätt ihop och titta i en bok?

Jo, det spelar roll. Stor roll. Treåringar, som dagligen får höra berättelser, ligger vid skolstart före sina jämnåriga kamrater inom kommunikation och språk. Detta försprång behåller de livet ut, i synnerhet om man under lässtunderna regelmässigt ber barnet att med egna ord beskriva bilder och händelser i böckerna. Det utvecklar språket och förståelsen.

Läskoden knäcker de flesta barn i skolan och det låter kanske hyggligt bra när eleverna ombeds att läsa en text högt. Men det innebär inte att de förstått vad de läst!  Tester med 15-åriga svenska pojkar är ofta nedslående; de kan inte återge texten och har därmed självfallet inga synonymer för de ord de läst upp.

Läsning är en färdighet, den kräver träning, och många barn får inte denna träning. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar behöver var och en läsa minst 40 km löpande text (en ordinär bok har ca fyra km text) för att få ”läskondition” och framför allt finna glädje i läsandet!

Bokläsande är i bästa fall ett nöje, men lika viktigt för att en elev ska klara andra ämnen i skolan, som matematik, historia, biologi. Den som har ett bra ordförråd och lätt att uttrycka sig blir en mer aktiv samhällsmedborgare.

Motsatsen gäller också, den som inte förstår myndighetstext eller kan beskriva sina känslor riskerar att bli förlorare på alla plan.