Livet är inte bara röda små sommarstugor, lyckade middagar och retuscherade leenden

Det dröjde sig om den seglivade tittarsuccén Bonde söker fru och den av många djupt älskade serien Downton Abbey.

Det ena ett modernt dejtingprogram där ju bönder ska sålla fram en lämplig kandidat att gå till altaret med och det andra den storslagna historien om den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talets England.

Det slog mig då hur olika vi ser på relationer idag jämfört med då. Vad vi letar efter hos andra och vill framhäva hos oss själva.

      LÄS MER: Låt mig slippa alla selfie-psykopater

Naturligtvis hade den brittiska aristokratin på den tiden en kvinnosyn som man knappast avundas och en underliggande frustration hos de allra flesta i den ständiga kampen om att uppföra sig korrekt och enligt normen. Men det fanns något där som tycks ha gått förlorat. Någon slags känslighet och transparens i de möten som uppstår där och då. För det var där allting måste ske – i mötet.

Lady Mary kan knappast messa några ångerfulla ”förlåtmig-smileys” efter att ha avvisat en slokörad kavaljer på väg hem med sin häst och vagn. Allt hänger på det som händer i mötet och om mannen i fråga efter det förmår att fortsätta kämpa om hennes hand.

Och om man ska visa vem man är på den där korta tiden i brist på andra kommunikationssätt tvingas man till någon slags ärlig uppriktighet som jag blir så fascinerad av. Olycklig som lycklig. Fattig som rik. Allt måste upp på bordet.

Samma kväll ser jag alltså Bonde söker fru. Ditresta fruämnen får vackert vandra in till storbonden och på mycket kort tid försöka visa upp sin allra bästa sida. Bönderna ger sina omdömen, oftast av karaktären ”go, gla, kroppen är inte illa och hon verkar kunna laga mat”

      LÄS MER: Jan Scherman – “Så diskriminerar TV-kanalerna miljoner äldre”

Och det är här skon klämmer. För vad är vårt allra bästa jag? Är det att vara go och gla? Självklart är det inte det. Men det är ändå det som ska framhävas. Resten får liksom komma sen. Som en enda stor tung besvikelse. Oliktänkande. Egna viljor. Behov av att vara ensam ibland. Gamla ryggsäckar med sorger, förluster och förtvivlan. Sådana som vi är, vi människor. Sammansatta.

Men det är som att det inte får finnas längre. Glaset är halvfullt dygnet runt. På Instagram, på Facebook, på dejtingsidorna. Visa upp härligheterna, tänk positivt och lägg undan den där missklädsamma melankolin!

Inte konstigt att unga som mår dåligt inte förstår att svärtan är en del av livet och att vara människa.

      LÄS MER: Hur ska de unga hitta sin livsglädje igen?

Vad jag önskar att vi kunde få vara lite mer både och. Att vi vågade säga som det är – att livet inte bara är röda små sommarstugor och lyckade middagar, allt dränkt i retuscherade leenden.

Vad jag önskar att skammen över att inte känna att man passar in i allt det där försvann, eftersom vi i själva verket är väldigt många som inte tycker att vi gör det.
Som tjänsteflickan Anna säger till mr Bates på godset Downton Abbey: ”I love you, Mr Bates! And I know it´s not ladylike to say, but I´m not a lady and I don´t pretend to be.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet