Min vän Harald Norbelie

Harald Norbelie är journalist, författare och tidigare planeringschef vid Sveriges Television och för hundratusentals stockholmare en omtyckt radioröst. Harald är känd för sina omfattande kunskaper om Stockholms historia i allmänhet och dess gatunamn i synnerhet.

Som chef för Radio Stockholm under 1980-talet var han med om att omforma stationen från den snålgråa 70-talsestetiken, tänk ”Weiron i ottan”, till en mer urban och livsbejakande storstadsradio vars hjärta slog i takt med lyssnarnas.

Och det var på Radio Stockholm som jag kom i kontakt med Harald. Jag började på nyhetsredaktionen 1980, men trivdes inte riktigt där och sökte mig till den gruppering som var mer lekfull och inte skämdes för att spela popmusik. I det gänget återfanns bland annat Ulo Maasing och Artur Ringart. Harald Norbelie tillhörde nyhetsredaktionen, men han ruvade nog redan då på tankar om att öppna upp Radio Stockholm och frigöra den från lokalradions skrivna och oskrivna renhetslagar. Harald blev stationens chef 1983 och snabbt kom lyssnarsuccéer som Sommarpuls, Seniorpuls, Salong Samtiden och Jobbing.

Den Harald som jag känner är en glad, skämtsam och lekfull person. Hans skratt är väldigt personligt och jag har hört det så många gånger. Därför slår det extra hårt i maggropen när jag läser hans text om den dödliga cancern och de genomtänkta resonemangen om dödshjälp och om Sveriges oförmåga att hantera frågor om döden. Läs gärna hans debattartikel en gång till. Den illustrerar väl Haralds person: saklig, nyfiken, engagerad. Sansad och begriplig. Inga tomma ord. Och just nu är det långt till skrattet.