Några av oss sörjer handarbetets förlorade heder

Dock finns i det där utbudet av prylar från dödsbon, utrensningar och andra överskottslager en sorts artikel som i princip ingen köper.

Handarbeten.

En gång absolut nödvändiga artiklar som skulle finnas i brudkistan, i väntan på ett nybildat hem. Broderade, stickade, virkade, vävda produkter som det tagit många timmar att slutföra. Det syddes korsstygn, plattsöm, stjälkstygn och hålsöm med så gott som outsinlig energi. Man virkade fasta maskor och dubbelstolpar, stickade flätor och hålmönster. Resultatet blev ofta fantastiskt vackert.

Och den färdiga produkten var av hög kvalitet. Tålde alla tvättar. Behöll färgerna. Slitstark. Älskad. Men inte för evigt. Trots att den i teorin skulle kunna användas av generationer.

Idag köper nästan ingen längre de där sakerna som kostat så mycket i arbetstid och energi. En broderad ”kaffeduk” blir inte såld trots att det på prislappen står en struntsumma – kanske tjugo kronor. Ingen tittar ens på den hemvävda löparen i milda färger. En tavla med ett naturmotiv sytt i ögonpåfrestande petit point hittar ingen köpare trots hög kitschfaktor och utropspriset: 50 kronor, och då ingår ju ramen!

Kvinnors handarbete kan naturligtvis liknas vid (och nonchaleras som) en enkel hobby utan betydelse, ett tidsfördriv man inte behöver fundera över. Men för inte så länge sedan existerade inte tanken att det kunde handla om förspilld kvinnokraft. I stället var det kultur, en tradition att förvalta, produkter att vara rädd om.

Jag menar förstås inte alls att vi ska beklaga att dagens giftaslystna tjejer inte tvingas fylla en brudkista med allehanda hushållstextilier, i väntan på en drömprins som kanske aldrig dyker upp. Men när skatterna ur en sådan förvaringsmöbel från förr dyker upp är det svårt för att inte säga omöjligt att inte tjusas av noggrannheten i arbetet, som sannolikt utförts med de mest kärleksfulla fingrar, fingrar som inte nöjt sig med mindre än perfektion.

Faktum kvarstår: unga heminredare förstår inte varför man ska ha dukar. Än mindre lockas de av att ha ett broderi på väggen, det må vara ett Clara Waever-mästerverk i hundra färgtoner men det spelar ingen roll. Och de som vet att uppskatta en handstickad tröja är inte heller så många, även om stickat med oregelbundna mellanrum förklaras vara trendigt, Sandra Backlunds fantasifulla kreationer syns i modetidningarna och en förgrundsfigur som Kaffe Fassett (ett av få manliga undantag i handarbetsnischen)  fortfarande lockar publik till sina utställningar. Virkade spetsar sätter ingen i sina lakan längre. De hemgjorda grytlapparna, ofta inkörsporten till handarbetets värld via textilslöjden, ersätts av färdiga från Ikea.

Vävstolen, en gång självklar, nyttig och rent av nödvändig, är omöjlig att bli av med. Frågar en väverska som lagt av vart hennes redskap tagit vägen. Nej, ingen köpare dök upp, inte ens någon som ville ha en vävstol alldeles gratis. Den blev ved. Det gör ont att höra!

Ingen vill heller ha min mammas efterlämnade ram för flamskvävnad. Och råkar jag upptäcka en handarbetsaffär går det snabbt att konstatera, att kundkretsen inte bara är gles, den är också till åren kommen.

Här sitter vi, med våra ärvda linnedukar, fantastiska broderier, koftor med kärlek i varje stickad maska. Och vetskapen om att ingen kommer att vilja ha dem. Det är bara att acceptera, hur smärtsamt det än är att ta in, att bara eldbegängelse återstår. Snart kanske till och med Stadsmissionen och Myrorna tackar nej, eftersom det uppenbarligen inte handlar om gångbara artiklar ens i deras välgörenhetsbutiker.

Men den som till äventyrs fortfarande vet att uppskatta hemslöjdens kulturtyngda produkter och verkligen vill fynda på sommarens loppisar och bondeauktioner har chansen. Till en alldeles för liten penning. Medan några av oss sörjer handarbetets förlorade heder.

Hade priset månne varit högre om upphovspersonerna alla varit män? Det får vi aldrig veta.