När leden glesnar – historien om Lasse

Det tunnas ut bland vänner, släktingar och arbetskamrater. Det hör till åldern, men det är tungt.

Han ringde för några veckor sedan, en röst som ekade av barndomens och ungdomsårens frågetecken och hemligheter. En röst jag inte kände. En människa som jag träffat hastigt bara en gång. För trettio år sedan.

”Hej, det är Lasse!” Han lät glad, full av liv. Men han hade inte haft det så lätt, det visste jag. Och nu hemsökte cancern honom. Cancer i lungorna. Men han for liksom över det.

”Det fixar sig!”

      LÄS MER: Stefan Einhorn – Vi “förlorar” inte “kampen” mot cancer

Han skulle vara i Stockholm några veckor för att få behandling, cellgifter och strålning. Bodde på ett litet hotell där svårt sjuka inkvarteras under behandlingen på Radiumhemmet.

”Vi är ju nästan släkt” sa han medan vi promenerade längs Vasaparken, mot fiket och en semla. Hans steg var lätta, en ung grabbs.

Vår familjehistoria är så rörig att jag knappt kan hålla ihop den själv. Min mamma och hans pappa var en gång gifta. Mamma gifte om sig med min far. Lasses far gifte om sig med mammas bästa väninna. Ja, det var mer komplicerat än så, men låt oss stanna där.

Jag föddes sommaren 1945, han ett halvår senare. Nästan släkt, som Lasse sa.

      LÄS MER: Kunglig släktfejd äntligen avgjord

Vi hade mycket gemensamt, men mycket vi inte visste om varandra. Han ville prata om gamla tider, liksom reda ut och knyta ihop de lösa och de trassliga ändarna. Nu när tiden var utmätt.

”Fosterhem från början. Mamma Inga kunde inte ta hand om mig.”

Inga. Mamman. Modisten. Mammas väninna.

”Fosterhemmet var bra. Fina människor. Kunde inte fått det bättre. När det var som det var.”

Lasse kom hem till fadern och hans nya fru när han skulle börja skolan. Stack på sjön när han var sexton. Kom hem, utbildade sig. Gifte sig, fick barn, skilde sig. Gifte om sig. ”Jo, man har varit med om en del. Rest över haven. Kanske kunde bli en bok.”

Januaris kvällshimmel över Odenplan var mörkblå när vi skildes.

”Nästa gång bjuder jag!” sa han och gav mig en kram.

”Och du, vill du hjälpa mig att skriva boken om mitt liv? Jag vet vad den ska heta, Lasse, Lasse liten.”

      LÄS MER: Det är aldrig för sent att debutera som författare

Två veckor senare ringde han: ”Det har hänt en del sen vi sågs.”

Nån vecka efter att vi setts skulle han som vanligt åka till  behandlingen på Radiumhemmet. Men på morgonen blev han kvar på hotellgolvet. Utslagen. Halvt medvetslös. Ingen från sjukhuset sökte honom. Städerskan kom in två gånger under dagen, såg honom ligga där, men larmade ingen.

På kvällen, tio timmar senare, kom barnen för att besöka honom. Hittade honom på golvet. Ringde efter ambulans. Blåljus. Sirener. Blodförgiftning. Njurarna utslagna.

      LÄS MER: Harald Norbelie – “nu gäller det mig”

”Men det kanske fixar sig”, sa han när han ringde mig. Andningen var tung.

Dagen efter vårt samtal skulle han forslas hem i helikopter för att behandlas i Visby, där han bor. Hem över havet, som gav honom ro.

Jag sms-ade: ”Lova mig att vi delar en semla snart igen!”

Han svarade: ”Klart vi ska! Semmelsäsongen är lång. Vi hörs och ses!”

I går ringde Lasses dotter och berättade att han hade somnat in.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet