Nu har vi förlorat vår oskuld - igen

För min egen del är det inte första gången som terrorn kommer nära mig. Jag har släkt i Israel där terrorn mot oskyldiga har blivit en del av vardagen. Och när galningarna slog till mot Paris var min son och svärdotter i de kvarter där de urskillningslöst mördade oskyldiga. De satt på en restaurang när terrorn härjade runt hörnet. Den gången hade de tur, men attacken har satt djupa spår i dem.

Den här gången var det jag som hade tur. Jag skulle ha ett möte på PRO. Vi skulle samlas kl 15.00 precis i hörnet av Adolf Fredriks Kyrkogata och Drottninggatan i Stockholm. På vår agenda fanns viktiga frågor som berör oss äldre och som vi ska lyfta under Almedalsveckan. Min vana trogen är jag alltid ute i god tid. Jag hade cyklat dit. Jag var på plats en kvart före mötet. Bara några minuter senare slog terroristen till precis där jag hade varit. En av PRO:s anställda kom springande in på kontoret och skrek att en stor lastbil mejade ner folk ute på gatan. Vi ville inte tro att det var sant men jag förstod genast vad det handlade om. Från fönstren på PRO:s kansli kunde jag se kroppar som skyldes av filtar bakom ambulanserna.

För min sons svärmor blev skräcken ännu större. En ingivelse i sista stund som fick henne att vända sig mot ett skyltfönster istället för att gå över Kungsgatan räddade hennes liv. Lastbilen passerade bakom henne. Hon fick uppleva hjärtskärande skrik och svårt sargade kroppar.

En vanlig fridsam fredag på Stockholms populäraste shoppinggata förvandlades till ett mardrömslikt inferno. Den här eftermiddagen förändrades livet för många oskyldiga, vanliga svenskar på ett brutalt och skoningslöst sätt. Jag tänker på morden på Olof Palme och Anna Lindh. Eller på självmordsattentatet på just Drottninggatan för flera år sedan. Tar det aldrig slut? Mina tankar är hos offren och deras familjer. Ingen människa ska behöva gå igenom den ondska ni har utsatts för och det som ni nu tvingas gå igenom.

Det känns som att vi har förlorat oskulden igen. Det finns något starkt i den känslan för efter varje stor tragedi har vi svenskar rest oss och gått vidare i livet. Vi tittar framåt, inte bakåt och vi låter inte galningar förstöra våra liv och vår framtid. Jag är född och uppvuxen i Sverige under trygga och säkra förhållanden. Jag är också nybliven farfar till Noah. Jag önskar att jag kunde skona honom för de upplevelser som hans far, mor, mormor och farfar har tvingats vara med om.

En sådan här dag känns inte orättvisor som pensionärsskatt och ålderism som viktiga. När vårt öppna samhälle utsätts för attacker är det viktigt att vi höjer blicken. Att vi inte blir primitiva utan slår vakt om vår demokrati. Vi får inte låta oss skrämmas.