På parkettplats blir intrycken överväldigande

När man som jag haft förmånen att vistas i USA ett par veckor på parkettplats (d v s i en tv-fåtölj i ett vardagsrum i Louisville, Kentucky) blir intrycken överväldigande. Kampanjerna som leder fram till valdagen 2016 förefaller slå alla tidigare rekord: i sändningstider, i publiksiffror, i tillströmning på möten, i spaltmeter och i sociala medier inte minst. Känslorna svallar.

Under mitt besök lyssnar jag på hängivna fantaster i bägge lägren. De är alla, oavsett sida, otroligt skickliga på att tolka motparten till det sämre och att försvara och tillrättalägga den egna kandidatens uttalanden. Andra representerar s k “vanligt folk”, intensivt engagerade i diskussionen om “skurkar och våldtäktsmän från Mexiko” (Trump, republikan) till “hans anhängare är bedrövliga böghatare, sexister, islamofober” (Clinton, demokrat).

      LÄS MER: Het debatt mellan Trump och Clinton

Sällan har en amerikansk presidentkampanj varit så inflammerad. Sällan har de två huvudpartiernas representanter fått så mycket kritik, såväl av vänner som av fiender. Sällan har begreppet “öppenhet” (transparency) nämnts så flitigt.

Det blev extra tydligt när kandidaternas hälsotillstånd hamnade i fokus. Få videoklipp har visats så obegripligt ofta som den där scenen när Hillary Clinton lämnar ceremonin för 11 september-offren och ser ut att ramla. Hon var snabbt tillbaka i selen – men vad visade den där sekvensen egentligen?

Möjligen, som CNN:s stjärna Christine Amanpour påpekat i rutan, att även kvinnor kan må dåligt. Liksom presidenter. Amanpour tar Franklin D Roosevelt, i rullstol, och John F Kennedy, stundtals invalidiserad av en ryggskada, som exempel.

Donald Trump visar, efter många påstötningar, upp lite medicinska provsvar i en tv-soffa och får spontana applåder när det visar sig att han har hög testosteronnivå.

När jag lämnar den där tv-fåtöljen och träffar ”mannen på gatan” handlar samtalet snart om valet.

“Visst drömmer jag om att en kvinna ska leda landet men det ska inte vara Hillary” säger Sandra, trebarnsmor som hittills oftast röstat på demokraterna. Det verkar vara slut med det nu.
“Hillary MÅSTE vinna, MÅSTE! Vi får skämmas ihjäl annars!” stönar Erich, historieprofessor som vill se ny historia skrivas.

      LÄS MER: Så lyckades Trump ta USA med storm

”Amerika behöver Donald Trump. Äntligen en riktig karl!” tycker Eddie, själv med invandrarbakgrund.
“Jag kan faktiskt inte bestämma mig, inte än i alla fall”, säger Bobbie, ung och mitt i karriären men, enligt egen utsago, “ingen övertygad feminist trots att jag är kvinna”. Kanske ska hon rösta på Trump.
“Gode Gud, låt honom inte vinna!” viskar Barbara med blicken nitad i tv-rutan där ännu en expertpanel vänder ut och in på de senaste händelserna. Mikki, framgångsrik advokat, lovar att hon flyttar till Costa Rica om republikanernas kandidat segrar. Victoria, pensionerad lärare, avböjer en läkartid den 9 november. Hon lämnar, med ett snett leende, motiveringen att hon kan tänkas ha begått självmord vid det laget och i så fall inte behöver någon doktor.

Rita, afroamerikan och änka efter en Vietnam-veteran, har alltid röstat republikanskt. Nu tvekar hon. Trumps inställning till svarta och latinos skrämmer henne.

Alla vill förvisso inte prata politik över tallriken med pannkakor och lönnsirap. Debatten delar släkter och familjer, slår in en kil mellan nyss lyckliga makar. Hemma hos en familj jag träffar har man fattat ett gemensamt beslut: ingen tar T-ordet eller H-ordet i sin mun vid middagsbordet.

En udda röst tycker att alla USA:s republikaner borde vara nöjda och glada över att kunna rösta på Hillary Clinton. Hon startade ju den politiska karriären som ”Goldwater Girl” på 60-talet hos mörkblåe Barry Goldwater. En stridslysten “hök” anses hon vara än.

Clintons största problem förefaller vara att valmanskåren tror att hon ljuger om mycket, även när frågetecken rätas ut. Trump blir överbevisad om lögner hela tiden, men varken han själv eller hans trogna stödtrupper låter sig påverkas.

Än är det rätt långt kvar till valdagen.
Vilket betyder att nivån på de olika parternas argument hinner sjunka ytterligare. Även om det stundtals kan förefalla svårt. Mer än en gång hör jag folk säga att valet står mellan pest och kolera. Någon sneglar längtansfullt mot Kanada och Justin Trudeau.

Ideligen redovisas opinionsundersökningar. Det är tätt mellan de två. Ingen marginal att tryggt luta sig mot. Och, som politiker så gärna påpekar, det är valresultat och inte enkäter som gäller.

Jag gör en egen opinionsundersökning i New York. Går in i en souvenirbutik som säljer prylar som visar vems sida man står på. Frågar butiksinnehavaren hur affärerna går. Jo, hyfsat. Då vill jag veta vem av de två som säljer bäst.

”Right now”, säger han, ”just nu säljer jag nog dubbelt så många t-shirts med Trump på som med Hillary.”

En pålitlig åsiktsmätning? Ja vem vet. Det är valresultat som gäller, ingenting annat. Och på natten mellan den 8 och 9 november blir det en valvaka som får inte bara USA utan världen att hålla andan.