Jag är en senåring

Ett ord kan betyda så mycket.

Ta till exempel ordet “pensionär”. Vad framkallar det för bilder? En stapplig gubbe eller gumma som hasar fram i filttofflor bakom rollatorn, med kaffefläck på tröjan, ständigt trött, omgiven av en diffus lukt av svett och urin? Hu!

Inget kan vara mer fel, det vet vi ju, även om det naturligtvis går att hitta kandidater längs hela skalan, från pigga bloggfenomenet Dagny Carlsson som passerat 100 till en nedgången uteliggare vars framtid helt enkelt inte finns, trots att hen inte är lastgammal.

I Norge har man precis som i Sverige exempelvis pensionärsbiljetter i kollektivtrafiken. Men det heter “honnörsbiljett”. Äras den som äras bör! “Senior” kallas också äldre medborgare. Det sammanslagna “seniormedborgare” känns onödigt långt. ”Årsrik” är ett begrepp som framförallt lanserats av liberalernas Barbro Westerholm, sedan länge äldst i riksdagen, men jag hör det sällan i dagligt tal. “Grå panter” har man testat, men utan större genomslag. “Åldring” har otvetydigt en negativ klang.

      LÄS MER: Varför ska man buntas ihop bara för att man fyller 65?

Att människor med ett antal år på nacken är ute och rör på sig är däremot ett positivt tecken i tiden. Men om man som jag bor vid ett populärt promenadstråk och inser att det i folkmun döpts till “antikrundan” hamnar motionssvängen i ett gråare ljus…

Så gamla fördomar om äldre konserveras i dagligt tal, utan att någon egentligen reflekterar över ordet “pensionärs” ursprungliga betydelse. Folkpensionen infördes 1913 och begreppet stod för en mycket mer utsliten och rätteligen trött människa. Idag, när vi lever längre, gärna arbetar några extra år och statistiskt sett är friskare, finns behovet av en ny etikett som inte omedelbart skickar ett negativt budskap.

Nu har man på engelska skapat ett nytt ord, nytt åtminstone för mig. “Seenager” är en kombination av “senior” och “teenager” och jag tillåter mig att försvenska det till “senåring”, en mix av “senior” och “tonåring” alltså. Definitionen av denna människotyp är i grunden synnerligen enkel – man har uppnått allt man önskade sig som tonåring, bara ungefär femtio år senare!

      LÄS MER: “Senior” vid 55  – är det ett skämt?

Som senåring behöver jag inte gå till skola eller arbete men får ändå en slant att leva på varje månad. Jag sover så länge jag vill på morgonen. Är jag ute och roar mig bestämmer jag själv när det är läggdags. Går jag till sängs tillsammans med någon behöver jag inte oroa mig för en oönskad graviditet. Och jag har en vrå jag kallar min, där jag bestämmer var skåpet ska stå. Vill jag inte äta grönsaker äter jag inte grönsaker, trots att jag vet att det är nyttigt. Ingen skriver mig på näsan vad jag ska tycka. Jag har heller inga irriterande ungdomsfinnar längre!

Den där listan kan göras lång, med individuella variationer. Summan blir dock en och samma:

JAG ÄR EN SENÅRING.