Rapport från en frivillig karantän

Jag vrider om nyckeln i låset och ska inte återvända till mitt hem på ett tag. Okänt hur länge. Lite en overklig känsla av flykt men jag har tagit beslutet att vara på landet frivilligt under några veckor tills virusläget lugnat ner sig.

Det har gått några veckor med coronaviruset men bara den sista har varit rent alarmistisk. Gå inte ut!  Jobba hemifrån!  Handhälsa inte på någon! Besök inte dina äldre anhöriga, umgås inte med barnbarnen.!

Flygen står på marken, personalen varslas, idrottshallar, gym och teatrar bommar igen. Staden börjar stå still. Vardagslivet som jag kände det är ställt på paus.

Jag hör själv till gruppen äldre (69) och jag hör vad myndigheterna säger och tar det på största allvar men händelseförloppet är så snabbt att det känns fullkomligt surrealistiskt och svårt hänga med i.

Jag bor mitt i centrala Stockholm, smittan verkar grassera okontrollerat men ändå långt ifrån mig. Så jag gick på bio i början av veckan – fast med en skavande känsla. Det visade sig också att vårt lilla biosällskap var i stort sett ensamma i salongen. Mobilen behövde inte stängas av men tanken kom förstås: har alla fattat utom jag?

Gick också på en vinbar på fredagen, fullproppad där accepterat avstånd 1, 85 meter var rent löjeväckande. Tänkte att jag var en idiot som inte kunde stå emot trivsel och umgänge. Att jag kanske äventyrade hälsan, andras och min egen.

Jag kunde heller inte motstå barnbarnen på helgen och lät till och med Pettson och Findus skingra tankarna på en barnteater.

Och så vidare. Alltmedan allvaret och dramatiken i nyhetsrapporteringen antog en allt mer ödesmättad ton som  sådde oro och rädsla i min annars filebunke-lugna själ.

Så jag drog till landet. Bort från alla frestelser  och faror men lite ensligt lär det möjligen bli för en socialt beroende människa.

Det finns inget toapapper i affären men annars är det som om ingenting hänt.

Aningslösa sippor börjar sticka upp, solen skiner, allt bara fortsätter och corona känns som en ond dröm.

Jag låter mig luras, bedrar mig själv. Allt är fint.

Jag krattar, eldar, börjar vårstäda den stora trädgården. Ett ljuvligt liv på landet.

Om det inte vore för nyhetsrapporteringen som nästan blivit en drog. Delvis utmärkt, delvis förvirrande och inte minst skrämmande men möjligheten att helt gömma sig bakom en vårbrasa eller Falu rödfärg är passerad. Det är som en strypsnara, värre för varje timme. Måste hitta en strategi för att inte själv dras ner likt börsraset som jag inte ens vågar titta på längre.

 Livet blev på bara några dagar ett helt annat. Jag är nog en urtypisk svensk  som “Inte såg det komma” och i vart fall inte trodde att just jag skulle påverkas så mycket men så, i ett slag var det bara att stryka vårens alla uppdrag.  Uteblivna inkomster och faktiskt ett helt annat liv. Hur rustad är en människa som levt i det trygga Sverige för det som händer nu i expressfart?  Vi fick inte ens någon ställtid och när vi är igenom den kanske svåraste krisen kommer vi sannolikt att vakna upp till ett annat liv.  Inte givet alltigenom sämre. En del nödvändiga omställningar i livet har den yngre generationen högljutt påmint om och kanske kan man känna en djupare lycka efter en närmast apokalyptisk upplevelse.  Om man hade turen att överleva.

Jag har aldrig varit i närheten av en så dramatisk utveckling där allt pekar neråt och känner mig förvirrad, förtvivlad och lite rädd.

Fast när jag tittar ut genom fönstret är himlen klarblå, jag ser årets första citronfjäril och affären kan, även det saknas toarullar, mätta hela ön.

En privilegierad oas men OM det som vanligtvis skulle vara avkoppling blir 4 månader utan en kotte att umgås med… Jag är faktiskt själv orutinerat nyfiken på hur jag kommer att fixa detta, vad jag ska fylla tiden med och vad som händer med mig.

Fortsättning följer …