Rekord i svordomar på årets Kristallengala - torftigt!

Så tackar Sveriges medieelit för sina utmärkelser i TV.

Man tar sig för pannan. De jobbar visserligen med bild, i första hand. Men språket spelar väl ändå en viss roll, i TV också?

Det var alltså Kristallen-gala i SVT1 i går. Snygg produktion, hyfsad spänning, roliga sketcher (blandade med såna som föll platt), och värdiga pristagare – ända tills de senare skulle tacka för utmärkelsen.

Då rasade allt. Det var “tack så jääävla mycket” och “jävligt kul” och “fucking ballt”, “skiiitkul” och “tack som satan” för nästan hela slanten. Oklart hur mycket det svors, men ordet “jävlar” har väl aldrig strösslats ut över tittarna så mycket som den här kvällen.

      LÄS MER: Ska det vara så svårt att säga “Hej”?

Alltså, jag har inget emot svordomar, i rätt sammanhang. Svär gärna så det osar mellan skål och vägg, då kan det kännas skönt att få lätta på trycket lite. Men i etermedier? I radio eller TV? Nä, aldrig i hel… hela friden! Där går gränsen.

Det är ingen stor fråga, ingen fara för nationen, kanske inte så mycket att reta upp sig på. Men: torftigheten! De här människorna formar vårt språk, TV har en enorm genomslagskraft. Svenskan kanske inte är världens mest innehållsrika språk, men det finns faktiskt synonymer till och alternativa kraftuttryck för jävlar och jävligt och fuck och satan och skit.

Några Kristallenmottagare lyckades klämma fram ganska hyggliga tacktal, utan de billigaste och torftigaste kraftorden. Men de andra – flertalet (?); vad hade drabbat dem? Var de packade? Nervösa? Eller bara “häftiga”? Typ: “Vi måste tala till de unga tittarna”, alltså.

      LÄS MER: Hur mycket allsång tål vi?

I undervegetationen av kommersiella kanaler kanske det här hade varit mer väntat (ursäkta om jag är fördomsfull). Men det här var SVT1 – public service.

Hade väntat mig mer från dem.

För övrigt fanns det ljuspunkter i galan: hyllningen till senioren Marianne Rundström – som får sluta på TV för att hon blivit pensionär – var magnifik, och David Lindgren sjöng som en gud. Och det strävsamma paret Mandelmann var kvällens strålande segrare.

Man kunde dessutom notera att ingen av dem skrek “jävlar” en enda gång.