Svensk musikhistoria skapas under Sven-Ingvars avskedsturné

Det skrevs svensk musikhistoria i helgen och jag var där.

Platsen: Segmon Folkets Park i Grums, Värmland. Händelse: Sven-Ingvars konsert, som en del i avskedsturnén efter 60 år med gitarr och mikrofon, och med en sångröst som bara växt när andras jämngamla pipor börjar darra och tappa tonsäkerheten.

Man kan tycka att väldigt mycket hänt sedan Sven-Erik Magnusson, Ingvar Karlsson och Sven Svärd slog sina påsar ihop och gruppen föddes.

      LÄS MER: Förr var man känd för vad man gjorde – idag är man känd för ingenting

Men i själva verket handlar det bara om en förflyttning på ungefär 100 meter.

För längre än så är det inte mellan den lilla scenen där grabbarna gjorde sin första ”riktiga” spelning 1956. Gaget var 172 kronor, de delade broderligt.

Nu är de tillbaka på startpunkten, till ett något större gage, men nutidens Sven-Ingvars står förstås på en stor proffsig scen, uppbyggd för ”Folk & Rock-festivalen” som just avslutats. Kanske har arrangörerna ansträngt sig lite extra för att hylla bygdens störste son när han nu är evenemangets storslagna final.

Även om de flesta i publiken ser ut att vara 55 plus, representerar skaran som trängs framför scenen alla åldersgrupper. Något av bandets storhet ligger väl just i förmågan att attrahera olika sorters fans, med de äldsta älskade dängorna, sedan med hjälp av Gustaf Fröding, via Dan Hyllander och Niklas Strömstedt till en underbar duett med sonen Oscar när de tillsammans gör en helt ny version av superhitten ”Två mörka ögon” (71 veckor på Svensktoppen 1991-93).

      LÄS MER: Håller Sverige på att älska ihjäl Lars Lerin?

Och när Idolen själv uppmanar till allsång är publiken inte sen att hänga på. Alla kan texterna, rytmen sitter, kompet tystnar en stund och Sven-Erik Magnusson ser faktiskt ut att njuta av ”körsången”.

Kraftiga applåder förstås för “Anita”, Fröding-texten som Sven-Erik Magnusson själv tonsatt och som just röstats fram till gruppens bästa låt av P4-lyssnare.

Extra jubel blir det när Ingvar Karlsson hälsas välkommen in och hänger på sig en gitarr också han – det blir ”Min gitarr” och ytterligare någon ”klassiker” innan Ingvar ger sin polare en rörande puss på kinden och kliver tillbaka ut i mörkret bakom scenen.

Ingvar Karlssons gästspel är ännu en gest till hemmapubliken. De som ska se resterande tre konserter på den här avskedsturnén får antagligen klara sig utan honom. Kanske får de inte heller se Sven-Erik Magnussons barnbarn dansa till de så buggvänliga tonerna, långt efter att det normalt sett är läggdags.

      LÄS MER: Allsång i all ära – men är det dags att börja tänka på refrängen?

Faktum är att han vill bli musiker, precis som farfar, precis som pappa.

Det kanske han blir. Men farfars karriär blir svår att slå. Få skriver musikhistoria som Sven-Erik Magnusson.

För mig är det snudd på obegripligt att inte en enda tv-kamera fanns på plats när karriären knöts ihop. Fast vi som var där, vi är glada och tacksamma. Många av oss har varit med hela vägen och nu fick vara med om en värdig, gungande, välljudande, fantastiskt härlig final.

      LÄS MER: Jag blir generad när vuxna karlar ligger och spelar teater på gräsmattorna