Ta tillbaka makten över ditt liv!

Morgontidningen kommer vi emellertid inte undan. Den anländer ofattbart nog till stugans trapp, på en ö långt ute i havsbandet. Då går jag igång, blir upprörd, förbannad eller stundom glatt överraskad. Det är ju också meningen med nyheter.

      LÄS MER: När är det dags att sparka ut en gammal gubbe ur styrelsen?

En debattartikel, skriven av en representant för Riksförbundet HOBS (Hälsa oberoende av storlek), gav mig rejält huvudbry. Under rubriken ”Samhället måste ta sitt ansvar för barn med övervikt” krävde skribenten införande av en nationell handlingsplan för att barn och unga med fetma skulle röra sig mer. Socialstyrelsen, kommunerna, vården, föreningslivet och forskningen skulle ”ta sitt ansvar” för att ”hjälpa denna målgrupp”. Ingenstans i artikeln nämndes ansvaret hos föräldrar, familj eller vänner!

Förbundet HOBS representant ville förstås bara väl. Han, precis som de flesta, ser problem i sin närhet som något som någon annan, det vill säga det diffusa samhället, ska ta ansvar för. Det är inte svårt att begripa att livet begränsas för ett barn som väger alldeles för mycket. Sannolikt bär barnet också övervikten med sig upp i vuxen ålder. Visst kan sjukdomar ha orsakat de extra kilona, men jag är övertygad om att förklaringen i allmänhet är betydligt enklare.

      LÄS MER: Almedalsveckan är mer än ett politiskt spektakel

Så med risk för att bli anklagad för moralism (jag tar risken) bekänner jag min lust att i mataffären alltid titta i andras varukorgar. Ibland får man ju bra tips. Men på bandet vid kassan passerar ofta stora mängder saft, läsk, kakor, chips, bullar, pizzor, godis, glass, sötade sylter… Sådant sätter spår.

En nationell handlingsplan för överviktiga barn …. ? Jag förstår inte hur representanter för det omhändertagande samhället kan missa all den information som finns om mat, motion och ett mer hälsosamt leverne. Vi hålls ju ändå för att vara ett av världens mest upplysta folk. Vårt samhälle har aldrig varit en lustgård i Paradiset även om min uppväxt i Sverige – jag är född 1955 – i huvudsak präglats av samhälleligt lugn, tillväxt, tekniska innovationer, ökad fritid och medicinska framsteg. Men allt fler blir medvetna om att våra barn knappast kan räkna med att få det lika bra som vi 55-plussare. ”Välfärden” kommer inte ens kunna tillfredsställa alla de förväntningar och grundläggande krav vi ställer på skola, sjukvård, pensioner, äldreomsorg, polis, försvar och så vidare.

      LÄS MER: Alla borde ha en sexåring. Kanske går det att låna någon annans?

På mitt sommarviste funderar jag över de önskelistor vi presenterar – och som många politiker gärna bejakar – över allt som ”samhället” ska ta ansvar för, ett ansvar som egentligen är vårt eget! Detta omyndigförklarande av människor, såväl av dem som kommer hit från andra länder, som av oss som bott här i generationer, kommer bli kostsamt. För hur kompetenta är vi numer? Hur ser den civila beredskapen ut? Vet vi hur vi ska agera om elektriciteten slås ut och maten måste ransoneras?

På relativt kort tid har de flesta av oss tappat kunskaper och färdigheter som byggts upp i hundratals, ibland tusentals år. Vi har lagt ansvaret för våra liv någon annanstans.

I mina dystra stunder tänker jag att det nog inte blir någon svår uppgift för en aggressiv främmande makt att ta över ett land som vårt. Vi tycker ju att det är någon annans ansvar att ställa våra liv tillrätta.

Så låt mig ha fel!