Tänk, det fanns en tid då barn fick röka på skolgården

Jag tänker inte i första hand på lärarens blossande kinder när det äntligen var dags för sexualundervisning eller att jag redan i första klass åkte ensam med t-banan till skolan. Detta var på 60-talet och Stockholm en annan stad än idag.

Jag minns stunderna i skolan då vi barn skulle tillverka julklappar till våra föräldrar. I min skola gjorde vi askkoppar!  Vi oskyldiga 8-och 9-åringar formade valhänt lerklumpar till skålar, tryckte den gröna blyertspennan mot kanten och markerade nätta skåror, där cigaretten kunde vila medan askpelaren växte. Askkopparna dekorerades sedan med små hjärtan eller annat som kunde passa.

      LÄS MER: Professor – “skattesänkning för snus kan rädda folk från cigaretter”

Ett annat minne. Det var högtidsstund när pappa vecklade upp filmduken och familjen samlades i soffan. I den surrande projektorn rullade filmer där vi barn kunde se vuxna glatt vinka mot kameran, samtidigt som de sorglöst puffade på sina cigaretter. Alla verkade röka – och alltid! Och i godisaffären kunde vi till lördagspåsen välja lakritspipor och chokladcigaretter inslagna i vackert papper.

När min farmor blev änka och måste ge sig ut i förvärvslivet var nog ingen förvånad över att hon både började röka och ta sig en whisky. Så gjorde självständiga och världsvana kvinnor. (Farfar hade varit nykterist!) Hemma hos farmor fick sedan vi tonåriga barnbarn också röka, samtidigt som vi drack thé ur lövtunna koppar.

Mina föräldrar rökte inte och jag kunde inte förstå att de direkt märkte när jag hade gjort det. Vi hade ju stått utomhus och blossat! Och när jag i högstadiet tog plats i elevrådet gällde vårt främsta krav till skolans ledning rätten till rökruta. Vi var 15 år gamla – och fick som vi ville!

Det hade hunnit bli 70-tal och en Rökfri generation hade ännu inte startat sin kampanj. Den kombinerade tobaks- och godisaffären vid skolan hjälpte till att underhålla lasterna genom att sälja cigaretter styckevis till oss barn. På så vis hade vi alla råd att röka.

      LÄS MER: Svenska läkares flathet leder till att många dör i förtid

Efter gymnasiet blev jag ombudsman på ungdomsförbundet och det var där och då jag slutade röka. Inte för att jag reagerade över att vi alla satt på kontoret och bolmade, inte för att det trots allt kostade en del, inte för att vi klev ut som böcklingar efter ha rökt också i bilen på väg till olika möten eller för att kläder och hår alltid stank rök.

I mitt fall kom uppvaknandet när jag på jobbet fimpade en Marlboro i den överfulla askkoppen och då, men först då, noterade att jag hade rökt den. Hade jag ens njutit av min cigarett?

I dag är rökarna lovligt byte; vi fnyser åt dem, rensar undan askkoppar och hyllar hälsotrenden. Röker gör väl numer bara tonåringar och underbetald sjukvårdspersonal. Samtidigt finns en stark lobby som vill tillåta rökning av cannabis. Som om det skulle vara bättre. Galenskap.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Lite tårögd blev jag ändå när jag i ett skåp, hemma hos mina föräldrar, fann en av de askkoppar jag som lågstadieunge hade givit dem i present. Idag en utmärkt plats att förvara gem och gummisnoddar i.