Tomrummet efter John Chrispinsson är stort

Stort leende, stor kram.

Det var sista gången jag träffade John Chrispinsson. Fast inte första gången han hälsade mig på samma vis. Jag hade ju uppnått pensionsåldern, ett faktum som orsakat lång och stundtals ganska häftig debatt runt och med andra medarbetare i Sveriges Television, och John hade som alltid glimten i ögat. Ett ”lever du än?” var hans subtila kommentar till den omtalade ålderismen, trots vilken jag bevisligen ändå dök upp på jobbet för ännu några redaktörspass på Rapport.

Själv framstod han på något märkligt sätt som evigt ung. Vi möttes först någon gång på sent 80-tal. I tv-rutan har vi alla mött honom sedan dess, i program efter program: Svepet, Gomorron Sverige, En bok – en författare, SVT Forum, Nobel-programmen och kungliga evenemang för att ta några exempel. Periodvis gjorde han mycket radio. Dessutom var han en flitigt anlitad moderator, bland annat på Bok & Bibliotek i Göteborg där han ofta tog hand om historiska böcker. Historia var ett av hans specialintressen, han skrev själv flera böcker i genren. Fast han hade fler specialiteter och var gruvligt kunnig på otroligt många områden. En allmänbildad person i ordets sanna bemärkelse!

John var flera gånger en av programledarna när jag var redaktör för den stora direktsändningen av Nobel-banketten från Stockholms Stadshus. Redaktionen surrade av researchsamtal, tekniska diskussioner, formuleringsansträngningar, planering in i minsta detalj. Det var också brukligt att redaktör och programledare samsades kring manusjobbet. Men från John fick jag, första året, ingenting. Väntade i det längsta, men ställde till sist frågan: när ska vi prata om ditt manus? Han såg genuint förvånad ut. Manus? Han brukade aldrig skriva något, det trodde han att jag visste. Några stödord på en lapp kunde vara bra att ha. Resten mindes han, utan problem. Och han kom ihåg. Det räckte att byta några ord om huvudinriktningen i de avsnitt han tog hand om. Nästa gång frågade jag inte …

Vid sidan av arbetet var John en varm, öppen och pratglad person. Vi diskuterade böcker vi läst, filmer vi sett, saker vi hoppades göra. Efter en stund om än kort gick vi åt skilda håll, och då var åtminstone jag en gladare människa, för den effekten hade han på sin omgivning.

Men aldrig får jag nu chansen att återgälda hans frejdiga hälsningsrop: Hej, lever du än?

John Chrispinsson blev bara 60 år. Tomrummet efter honom är stort.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet