Undernäring bland äldre är en politisk skandal

Undernäringen leder förstås till såväl lidande som till högre samhällskostnader. Det är allvarligt. Av en rad skäl.

Får man inte i sig rätt kost fungerar inte heller de läkemedel man äter. För lite protein leder till att musklerna förtvinar. För lite D-vitamin ökar risken för benskörhet. Minskade muskler leder till sämre balans och varje år dör 1 600 personer, en övervägande majoritet äldre, på grund av fallskador. Det är en politisk skandal.

Att det ser ut så här beror till en stor del på en genomgripande okunskap och brist på kompetens inom äldrevården och hemtjänsten. Av Sveriges 290 kommuner är det till exempel bara en av sex som har dietister verksamma i äldreomsorgen.

Det ska inte behöva vara så. Här har vi alla ett ansvar.

Mat ska stimulera. Den ska avnjutas. Den ska dofta när den tillagas. Matstunden ska ge möjlighet till sällskap och samtal. Att få veckans mat levererad anonymt i frysta förpackningar leder nu istället till att många åldringar inte äter alls.

PRO:s ordförande Christina Tallberg vill att mat till äldre tydligt ska prioriteras av kommunerna. Socialtjänstlagen måste formuleras om, från att som nu säga att ”maten ska ge en skälig levnadsnivå” till att istället tydligt understryka: “Maten ska ge en god levnadsnivå.” Sen ska lagen också efterlevas. Punkt.

Det råder ålderism i Sverige. Äldre diskrimineras och hanteringen av maten och undernäringen i vården är ytterligare ett flagrant exempel på detta.

Jag är övertygad om att det inte skulle se ut så här om det fanns fler årsrika personer i våra beslutande församlingar, eller om sittande beslutsfattare åtminstone kunde förstå att de hela tiden blir äldre och snart själva är i riskgruppen. Om två år, 2020, kommer vi att vara drygt två miljoner svenskar som är 65 år eller äldre. Ingen av oss är värdig att svälta. Och i år är det valår.

Jag kommer inte att släppa de här frågorna. Tvärt om, det är nu det börjar. Ett halvår kvar.