Vad väger ett bra resultat på matteprovet mot ett tappat kilo?

”Du är inte tjock!” sa hennes föräldrar.
”Men titta då! Ser ni inte valken? Äckligt! ”svarade hon.

Flickan och hennes kompisar satt på kaféer, rökte, ömkade sig själva – och talade bantning. Vad vägde ett bra resultat på matteprovet mot ett tappat kilo?

Hon gick med i Viktväktarna. Hennes föräldrar var inte särskilt oroliga, utan hoppades att det skulle få henne på nya tankar. Sund mat, sund kropp och en sund själ. Så blev det inte.

      LÄS MER: Bert Karlsson: “Vi ska göra maten bättre för äldre”

Vågen fick snart en huvudroll i hennes liv. Hennes ögon blev alltmer sorgsna, håret miste sin glans och alla hennes kläder stank rök. Men – hon gick ned i vikt. Och för henne var det viktigast av allt. Hennes föräldrar led, men ingenting de sa eller gjorde hjälpte.

När hon fyllde 20 bjöd hennes mamma och pappa hem hennes vänner på middag. Ett tiotal killar och lika många flickor kom för att fira födelsedagen.

Under kvällen fick föräldrarna många förtroenden. Det verkade vara lättare att tala med andra föräldrar än med sina egna. Om aborter, livsleda, antidepressiva piller, oro för framtiden, ärr på armarna efter vassa rakblad.

Vad var detta? undrade föräldrarna. Här satt de tillsammans med unga begåvade kvinnor, som till skillnad från sina mormödrar kunde välja sina liv. Och så valde de bort livet. Destruktiviteten smittade.

Där någonstans vaknade de upp. Rejält. Men det dröjde ännu ett halvår innan de fick sin dotter att se sanna spegelbilden. Däremellan hade de ångestfyllda samtal med henne på nätterna då hon gråtande ringde hem. Det enda som för stunden lindrade hennes inre smärta var rispandet mot huden med något vasst.

      LÄS MER: Elisabet Höglund: “Jag var ensam och olycklig”

Hennes föräldrar tog alla tänkbara kontakter. Köerna var långa. Det var svårt att få tid på en ätstörningsklinik, svårt att få kontakt med en dietist eller psykolog – men de vägrade ge upp. Deras dotter behövde hjälp.

Så småningom fick hon hjälp. Vecka lades till vecka och månad till månad. Pendeln på vågen började gå åt rätt håll. Successivt kunde hon börja äta, även det förbjudna. Leendet kom tillbaka, ärren på armarna läkte.

”Men ärren på armarna finns kvar. För alltid”, betonar hennes mamma när hon avslutat sin berättelse. ”Vad var det som gick fel? Det vet vi inte. Men en sak vet vi, att kärleken räcker långt och att vår kärlek var den lina hon behövde för att vilja fortsätta leva.”

Vårt förhållande till mat är onekligen komplicerat. Det vet alla som försöker samla familjen runt köksbordet. Kokböcker säljer i stora upplagor, vi renoverar kök för miljardbelopp och går gärna på krogen. Samtidigt larmas om att varannan svensk är överviktig eller fet – samtidigt som många unga svälter sig själva.

För den som kan ”välja” är begreppet lagom kanske ett bra löfte för det nya året.

Fotnot: Lena Adelsohn sitter i styrelsen för Riskföreningen mot ätstörningar. Gå in på www.friskfri.se om du vill veta mer.”