Varför ska man buntas ihop bara för att man fyller 65?

Vinkylen sätter jag på 11 grader och inviger med fyra flaskor Les Sinards Châteauneuf-du-Pape 2011, ett syndigt gott Rhônevin som jag beslutat öppna om fem år, när jag fyller 70. Så jag har något att leva för, haha.

      LÄS MER: Ulf Elfving – “Det här vinet var vidrigt”

Allvarligt talat, åldern är en siffra. Jag hörde den före detta fysikern och författaren Bodil Jönsson i P1 idag, torsdag, berätta om hur hon upplevde sin pensionering:

”Innan var jag någon. När folk frågar vad jag sysslar med och jag svarar pensionär så slocknar blicken och de vänder sig bort”. Precis som om hennes historia och stora kunskap plötsligt utraderats.

Hennes poäng var att vi alla är individer och kanske har vi aldrig tidigare varit så individuellt olika när vi nått målsnöret 65 år som i vår tid. Men vi blir behandlade som om vi alla kunde buntas ihop under samlingsnamnet ”pensionär”.

      LÄS MER: ”Senior” vid 55 – är det ett skämt?

Ta mig som exempel: jag kommer att fortsätta arbeta, ha spännande medierådgivningar och krishanteringar och arbeta i mitt aktiebolag så länge jag kan stå, gå, prata och skriva och så länge folk vill ha mig. Andra, utslitna och knäckta av till exempel hårt arbete i vården orkar inte ens till 60 år och straffas med en pensionsnivå som bara katten skulle bli mätt på. Klyftorna kommer att öka. Dramatiskt och orättvist.

Jag har lovat mig själv några saker – löften som jag säkert kommer att få svårt att hålla – när jag nu bryter målsnöret:

1. Inte snacka krämpor

Även om man tränar på gym och springer sina löprundor så vaknar man med småkrämpor om man är en normal människa. Den dagen man vaknar utan krämpor är man sannolikt död. Lyssna på en konversation med några 65-plussare på en buss: En bekant har precis opererat in en protes, en behöver hörapparat, en måste börja med hjärtmedicin…

      LÄS MER: “Utan min hörselskada hade jag knappast blivit politiker”

Jag ska försöka vara försiktig med att prata om mitt eget förfall, bara om jag måste och bara om den jag pratar med verkligen vill höra och allra helst begränsat till nära släkt och vänner.

2. Nya seder, nya bruk

När jag var ung så höll man för munnen när man gäspade, idag skulle en tandläkare hitta många nya kunder under en tur i Stockholms T-bana. När SL-kortet kostade 70 kronor (ja så var det ju på 1970-talet) så var det otänkbart att som idag äta take away mitt bland folk i rusningstrafik. Jag ska inte muttra om att ”det var bättre förr” och om att ”folk är ouppfostrade”. Ett löfte så svårt att hålla…

3. Bära åldern med värdighet

Jag jobbar ofta med unga kreativa människor och hör ständigt hur allt är ”sjukt”, ”grymt” eller ”galet”, ”eller huuur?” Det är inte mitt språk och jag aktar mig för att smittas av det och kopiera. Ungefär som en klok person 55+ med värdighet undviker de nu så moderiktiga jeansen med stora hål just i knäna (så gräsligt fult).

      LÄS MER: Somliga går med trasiga jeans, säg vad beror det på?

Däremot leder det till en sak som jag inte tänker släppa på, även om jag riskerar gubbstämpel – även om vi inte vårdar språket så får vi inte låta det förflackas.

Nu hör jag saker som låter som om man slår med en boxhandske på ett piano – ett skärande falskt ackord och missljud. Folk kan inte längre principerna för de och dem. Jag läser meningar som: ”Jag träffade de”, eller ”Dem tyckte inte så”. ”Sin egen” eller ”sin egna” karriär? Visst hör ni vad som är rätt? Dialekter är och måste vara ok, men varför sitter journalister i teve och radio och pratar rikssvenska för att sedan säga määäh istället för med?

När jag hör någon säga: ”Alla ska määäh”, kliver jag av. Där drar jag gränsen.