Vem tar ansvar för barnens dåliga ordförråd?

Vi går på museer, teatrar och konserter. Vi ser film, tar del av litteratur, deltar i föreningsliv, dansar, sjunger i körer, skriver, målar och fotograferar mer än andra EU-medborgare. Till yttermera visso har vi ökat vårt deltagande i olika kulturaktiviteter, på samtliga områden, sedan den förra mätningen kom 2007.

Vad ligger då bakom detta? En bra infrastruktur givetvis; att det faktiskt finns bibliotek, teatrar, museer, studieförbund, kyrkor i hela landet. Men också att människor har jobb – och pengar över – när skatten är betald. Det är därför som jag envist hävdar att sänkta skatter också kan vara en kulturreform.  Mer pengar i plånboken för att kunna gå på bio och teater, köpa ett konstverk eller låta barnen börja spela ett instrument.

Förklaringen är enkel; kulturen finansieras ju till största delen av medborgarna själva, bara en tredjedel av all kultur i landet sker med stöd från stat, kommun och landsting.

Men den viktigaste kulturfrågan, vilken är den? För mig tveklöst möjligheterna för barn och unga att ta del av skapande kultur.  Trygga barn som får utveckla sin fantasi och som känner sig hemma i sin kultur och historia har lättare att förstå och leva sig in andras villkor och värderingar.

Förutsättningarna för barnkultur är tämligen goda i Sverige, här tas barn på allvar. Även om det finns brister är svenska barn ändå vana vid att få komma till tals och bli lyssnade på.  Och att svensk litteratur och teater för barn och unga håller hög internationell klass, tror jag hänger samman med detta.

Men – just här finns det något som skaver och som politiken inte heller riktigt rår på. Vuxnas fingrande på de egna mobilerna och surfplattorna verkar ha trängt ut högläsningen. Läsrörelsen och författaren Martin Widmark (vår mest utlånade barnboksförfattare) larmade för ett par år sedan om att allt färre föräldrar läser högt för sina barn.

Förändringen är anmärkningsvärd; för en generation sedan läste runt 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn. Den siffran sägs nu vara halverad.  Och vet ni vad som blir resultatet? Jo, ett betydligt sämre ordförråd!

Naturligtvis spelar detta också roll för hur väl – eller illa – skolan lyckas med sin uppgift att få barnen att knäcka läskoden och framför allt att förstå vad de läser. Att få en bra  läs-kondition är nödvändigt, inte bara för att klara skolan. Den som har ett bra ordförråd och lätt för att uttrycka sig blir också en mer aktiv samhällsmedborgare. Läsandet är därmed en demokratigärning och naturligtvis ett sätt att göra livet roligare.

Föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, fastrar, mostrar, morbröder, farbröder, grannar – och alla andra; plocka fram en bokhög och ta chansen till nära kontakt med ett barn och kanske viktigast av allt, prata om det ni läst. För barnets skull, för er egen skull och för demokratins skull.