Vi är så mycket mer än ett hopplöst trist och egotrippat folk

Jag har under åren funderat på vad det kan tänkas betyda. Med tiden klarnar det alltmer.

Vi har sett det på film, hört om det på radio och som samtalsämne på middagar – hur stela, individualistiska och egoistiska vi svenskar är. Hur vi inte bryr oss om varandra, stirrar ner i våra telefoner, bygger upp våra muskler på gym och glömmer bort våra nära och kära som ruttnar bort i sin ensamhet.

Den psykiska ohälsan är oroväckande hög, nättrollen klampar runt på sociala medier och förstör människors liv och främlingsfientligheten får allt större fäste.

      LÄS MER: Jag är oroligare än någonsin för framtiden

Under min tid som Generalsekreterare på Bris blev jag smärtsamt ofta påmind om att ensamhet och känslan av att inte vara inkluderad i samhället är något av en folksjukdom – inte minst bland barn och unga. 

Runt omkring oss finns en massa förtvivlade och ensamma människor. Folk som desperat söker efter kärlek och samvaro. Alldeles för många stängs ute från gemenskap och trygghet – inte minst alla som kommer hit från krig och vidrigheter och som inte känner sig välkomna.

Detta är inte något vi bara passivt kan stå och se på vid sidan av. Det är något som obligatoriskt behöver diskuteras i skolan, på arbetsplatser och inte minst i politiken – hur vi ska bete oss mot och behandla våra medmänniskor. 

      LÄS MER: På väg till graven mötte jag en medmänniska

Men det finns en annan bild som jag också vill påminna om. En mycket ljusare sådan. För när jag ser mig omkring ser jag ofta något helt annat än egoister och individualister.

Jag ser människor som engagerar sig i allt från idrotten till olika föreningar, som ställer upp frivilligt på sin lediga tid för att hjälpa dem som behöver det. Jag ser folk som med största kärlek och omsorg tar hand om såväl sina barn som sina gamla föräldrar och släktingar.

Så sent som igår såg jag på en flygplats medpassagerare trösta en okänd man som fått ett plötsligt dödsbud.

Jag ser medkänsla och mycket glädje. Och det är här mormors krona kommer in i bilden.

Ska vi bara acceptera bilden av oss själva som hopplöst egoistiska och bortskämda i ett av världens rikaste länder? Ska vi inte i stället kraftsamla med allt vi har som är positivt och tryggt? Visa oss själva och omvärlden att ja, vi kanske är en smula stela och introverta, men här finns både öppna famnar och intelligens nog att inse att vi behöver varandra, och andra behöver oss.

      LÄS MER: Det är inte så svårt att säga “hej”

Vi har fortfarande ett rykte om oss i världen att vara ett demokratiskt land där vi värnar om mänskliga rättigheter. Jag tror vi behöver sätta på oss våra kronor allihop och bära dem med värdighet. Vi kan bättre än att pekas ut som ett tråkigt och egotrippat folk.

Dessutom slår mig i skrivande stund att vår valuta är just ”krona”. Bra handelsvara!