Vi gjorde för lite för att stoppa utanförskap och rasism

Vattenläckan är jobbig i sig, fläktarna brummar dygnet runt. Men det var förstås inte detta som föranledde min frustration, utan en 20 år gammal rapport från Polismyndigheten i Stockholms län om ”kriminella gäng, rasism och främlingsfientlighet”, som jag återfann i en låda.

      LÄS MER: Gör tidsandan oss sjuka?

Det finns säkert en anledning till att jag sparat rapporten från min tid som ordförande i Stiftelsen Fryshuset. Arbetet mot rasism och utanförskap, men för eget ansvarstagande och inkludering, var lika viktigt då som nu.

Jag läser rapporten igen – och blir alldeles matt! Inget verkar ha blivit bättre, trots tusentals polisers insatser, trots miljardbelopp i extra resurser till skolor, socialtjänst, ungdomsverksamhet, föreningsbidrag, SFI-kurser …

Första stycket inleds: ”Ett problemorienterat arbete har bedrivits sedan 1988 med inriktning på ungdomsbrottsligheten.”

Därefter följer en eländesbeskrivning av situationen i olika delar av länet med det växande antalet gäng, som domineras av ungdomar med invandrarbakgrund.

Det ska tydligt sägas att rapporten ingalunda är färgad av rasistiska åsikter. Tvärtom beskrivs också problem med skinheads och växande SD-grupper, liksom med före detta skinheads som nu låtit håret växa men behållit sina rasistiska åsikter. Detta är 1997!

      LÄS MER: I dag skjuter vi salut för våren!

Min frustration växer när författarna till rapporten beskriver hur de poliser, som arbetar lokalt med ungdomar i riskzon, sällan får utrymme och möjligheter att fortsätta sitt förebyggande arbete. Man har alltså varit på rätt spår, men uthålligheten har saknats på beslutande nivå.

Gängen sägs vara fientligt inställda mot myndigheter och har lätt att locka in yngre som beundrande ”svansar”. Visst känns beskrivningen igen! Liksom hur vanligt det är med knivar, med rökheroin och andra droger, med klotter och familjer som tappat greppet om sina barn.

”Vad kan då göras?” frågar sig skribenterna till denna 20 år gamla rapport, och ger själva några svar.

I vissa länsdelar har problemen minskat tack vare bra samarbete mellan polis, socialtjänst, fritids och företagarna i området. Det anses också viktigt att öka kunskapen om olika kulturer och religioner.

Jag misstänker starkt att det goda samarbetet upphörde när de positiva förändringarna syntes, trots att det egentligen var DÅ samarbetet var som allra viktigast. I alla fall om förändringen skulle bli bestående.

Så – redan för 20 år sedan var bilden tydlig. Ungdomar med invandrarbakgrund var överrepresenterade i brottsstatistik och på häkten. I detta ligger inget medfött eller självklart; det handlade då som nu om arbetslöshet, dåliga språkkunskaper och bristande framtidstro.

Skillnaden är att de kriminella gängen 1997 trots allt var färre än i dag. Men recepten var tydliga och utskrivna, det brottsförebyggande arbetet måste sättas in tidigare. Fler måste involveras, inte minst närpolisorganisationen och invandrarföreningarna. Det skedde på sina håll, men sedan kom annat emellan.

Jag känner igen beskrivningen från så många områden; den kan användas för skolan, arkitekturen och stadsplaneringen, trafiksituationen, missbruksvården … Vi visste vad som behövde göras, men vi gjorde det inte. Vi är många som borde sitta på de anklagades bänk.

      LÄS MER: Vill du leva längre? Bli “kulturtant”

I välmående Nacka kommun i södra Stockholm finns också ett stort område, Fisksätra, som var och är mycket invandrartätt. Men Fisksätra förekommer sällan i den negativa rapporteringen om bilbränder, drogmissbruk och attacker mot utryckningsfordon.

Varför inte?

Jag ringer kommunalrådet Mats Gerdau (M):

– Vi sålde redan på 90-talet det kommunala bostadsbolaget till Stena Fastigheter, som arbetat mycket för att säkra tryggheten.

– I kommunen har vi också ett aktivt skolval, alla familjer måste välja skola vilket gör att eleverna inte är låsta i sitt bostadsområde. Civilsamhället har också gjort stora insatser, och det pågår ett bra samarbete mellan Svenska Kyrkan, Moskén, Katolska församlingen och Synagogan.

Fisksätra är ingen idyll, men problemen där är färre och möjligheterna fler. Det finns hopp!