På väg till graven träffade jag en medmänniska

Jag är på tunnelbanan i Stockholm. Gamnackarnas häckningsplats.

Det är väl okej att hålla sig uppdaterad, men hur fungerar gamnacken egentligen? De gick ju just på tåget. Ute lyser solen, men med en enorm målmedvetenhet kastar de sig över sin Facebooksida. Har det hänt något de senaste fyra minuterna?

Alla följer samma mönster. De sätter sig på sin plats. Säger inte förlåt om de stöter till en medmänniska. Tittar aldrig någon i ögonen, för det är dem som är de viktiga.

Ingen pratar utan bara sitter och knäpper på ifånens tangentbord. Facebook, Blocket, Gmail och Hemköpsidorna rullar fram som en stormvind över nätet.

Jag tänker: Vad gjorde ni hemma för en halvtimme sedan? Talade ni med någon människa ? Såg ni någon människa ?

Jag har pendlat till Stockholm i ett tjugotal år, så det här är inte någon semesterbetraktelse. Bodde på Gärdet i tio år och tog då hissen ner till tunnelbanan. Varje morgon sa jag “Gomorron” till folket i hissen.

Total tystnad.

Efter några månader svarade folk. Efter något år började vi kommentera det rysliga vädret i hissen. Efter två år såg vi varandra i ögonen och log, och alla log när de gick ur hissen.

Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.

Jag drar en parallel till min hemstad, Malmö. Jag skulle till Limhamns kyrkogård. Tog en taxi och skulle lämna några blommor på min hustrus grav. Började prata med taxichaffisen som just köpt en bostadsrätt och dottern hade kommit in på sitt första val på gymnasiet. Är man på väg till en kyrkogård, så kommer ju samtalet in på döden. Det är ju oundvikligt.

Då slog det mig plötsligt att den här dagen, vår bröllopsdag, åkte jag själv. Inga av mina barn var med eller annan släkt. Jag såg chaufförens bruna ögon i backspegeln. Ha sa ingenting, men han förstod mina ord. Han lyssnade.

Han parkerade bilen vid graven och jag frågade om han kunde vänta en kvart ? “Självklart”, sa han.

Jag tog bort pappret från blommorna och gick till graven.

“Vänta”, sa chauffören.

Han gick upp till mig, tog mig i handen, och sedan gick vi till graven tillsammans. En människa som jag inte visste existerade för en halvtimma sedan.

Han stod bredvid mig kanske en minut. Sedan backade han gick ut på grusgången och tände en cigarett. Han ville visa att han var en medmänniska, men även ge mig tid till mina egna tankar. Det var en människa som gav mig ögonkontakt, närhet och medmänsklighet.

Den lilla sekvensen ur mitt liv har etsat sig fast. Om man vågar visa sina känslor och vågar se på sin medmänniska blir det bra.

Min vän taxichauffören gjorde mig till en bättre människa. Jag ler mycket mer. Jag ser saker som jag inte såg förr. Allt för att en människa brydde sig om mig och min situation.

Så nästa gång: Titta upp från din iphone och möt människan som sitter framför, eller bredvid dig. Jag lover dig du kommer må bättre.