Peter Harryson: ”Det är inte så dumt att vara pensionär”

– På den tiden var det inte nådigt att vara en ensamstående mor. De ville ta mig ifrån henne och skicka mig till barnhem. Barn ska ha två föräldrar, tyckte man. Det var ganska tufft för henne och hon slet som en gnu. Men jag hade inte en taskig barndom. Alla verkar ju ha haft det för jävligt när de berättar om barndomen, men så var det inte för mig. Jag har bott ensam med mamma i ett rum och kök och det var inte ett dugg svårt för mig, säger Peter Harryson till News55.

Pappa skådespelaren John Harryson flyttade när Peter var fem år och föräldrarna skildes. Peter Harryson
tror att det var efter det som han ville bli skådespelare – för att pappa var det.

– Men det var inte pappa som drog in mig på teatern. Om det var någon som fått in mig på teatern så är det
Margreth Weivers.

Hon var skådespelare i Norrköping och tillsammans med maken skådespelaren Bertil Norström var de som ett slags reservföräldrar. Deras son var en god vän – och är det fortfarande – och Peter spenderade mycket tid hemma hos dem.

      LÄS MER: Siw Malmkvist: “Jag kan inte tro att jag är 80!”

”Jag spelade mycket teater i skolan och underhöll mina stackars plågade kamrater”

– Margreth tyckte väl att jag hängde för mycket ute på stan så hon tog in mig på teatern när jag var tretton år. Jag gjorde små statistroller. Den första betalda professionella rollen kommer jag mycket väl ihåg. Jag hette nog bara ”Pojken” eller något liknande och det var en pjäs på Norrköpings stadsteater som hette “Tre vita skjortor” av den finlandssvenske författaren Walentin Chorell. Jag spelade son till Ernst Günther och Margreth Weivers.

Men Peter Harryson spelade en hel del teater redan under ännu yngre år, i klassrummet.

– Jag var en pest, jag spelade mycket teater i skolan och underhöll mina stackars plågade kamrater. På klassens timme skulle jag alltid upp på scenen och visa skojiga saker. Jag skrev pjäser som vi spelade upp på examen, bland annat om Karl XI, ett historiskt drama, säger han och skrattar högt åt minnet.

Nu har det gått mer än ett halvt sekel och Peter Harryson har ”spelat en jädrans massa pjäser” och gjort
mängder av roller på otaliga scener, medverkat i tv-serier som “Rederiet” och “Hedebyborna”, varit programledare för “Så ska det låta”…

– Jag har spelat så många roller, jag har ingen önskeroll kvar. Men nu är jag pensionär och jobbar bara två-tre gånger i månaden. Just i dag gör jag inte många knop men i helgen höll jag i en sillprovning på TanumStrands spahotell, det gör jag en gång i månaden. Sill är fantastisk mat, tycker jag. Folk får ju för sig att man bara äter sill till jul, påsk och på midsommarafton, men jag tycker att man ska äta sill minst en gång i veckan. Det finns hur mycket som helst man kan göra med sill.

Matintresset har funnits med lika länge som skådespelarintresset. Peter Harryson har alltid gillat att laga mat och under 90-talet gav han ut tre kokböcker.

– Men jag vill inte påstå att jag är en professionell matlagare, långtifrån – jag är en glad amatör.

Förutom matprovningar gör han i dag också bland annat voiceovers, filmröster och har viskvällar.

– Jag sjunger visor tillsammans med Bengt Magnusson, en fantastisk gitarrist och vän. Vi gör program med svenska visor av exempelvis Nils Ferlin, Evert Taube och Ruben Nilson på allt från bygdegårdar till konserthus.

För ett tag sedan berättade Peter Harryson i Expressen om sitt pensionärsliv, hur han fick pensionspengarna att räcka till och att han jobbar ibland. Om sin ”urusla pension från svenska staten” och att han hade dåligt med tjänstepension. När artikeln nu kommer på tal blir Peter Harryson upprörd.

      LÄS MER: Arja Saijonmaa: “Vitalitet har ingen ålder”

“Jag är pensionär. Punkt.”

– De ljuger och inte en siffra stämmer. Som tur var befann jag mig i London när den kom ut och min dotter
skickade över en bild på löpsedeln. Jag blev så besviken. Alltså jag ”rasar” inte, jag är inte fattig pensionär. Vad är det för skitprat? Jag är pensionär. Punkt.

Och pensionärslivet trivs han bra med.

– När jag jobbade, älskade teatern och sa att jag aldrig skulle sluta kunde jag väl aldrig tro att jag skulle säga det här, men efter 55 år är det ganska skönt att inte ha den där anspänningen som det innebär när man har en föreställning varje kväll. Det är skönt att slippa den biten, slippa lära sig nya texter – det är inte så dumt faktiskt. Jag kan sakna det också, men det blir mindre och mindre saknad.

I och med att han jobbar lite då och då har Peter Harryson inte helt klivit ur det, och så hoppas han att det fortsätter. Dessutom tycker han om att ha tid till att resa.

– Jag älskar att köra bil. Runt midsommar brukar jag dra iväg och köra i Europa och titta på lite småstäder i framför allt England.

England har länge varit Peter Harrysons favoritresemål och 2005 gav han ut boken “Peters London” med tips, iakttagelser och berättelser om hans pärlor som ofta ligger vid sidan av huvudgatorna. Sedan två år tillbaka bor Peter Harryson och hans fru Charlotte Kuylenstierna i Göteborg. Dit sökte han sig redan som femtonåring för att jobba som scenarbetare på stadsteatern. Peter flyttade då in hos sin pappa som han dittills mest hade haft brevkontakt med.

– Det kändes naturligt och var aldrig några problem. Hans dåvarande fru tog emot mig med öppna armar, så plötsligt hade jag en familj där.

Tre år senare kom Peter Harryson in på Dramatens scenskola och blev kvar i Stockholm i ”30 plus år”.

– Jag blev fast anställd på Dramaten, men jag trivdes inte. 1973 tog jag tjänstledigt och på den linjen är det
fortfarande.

Den bästa tiden under Peter Harrysons karriär var de tio år som han jobbade på Stockholms stadsteater.

– Det var en otroligt rolig period i mitt liv. Jag fick göra varierade roller, allt från Shakespeare till herr Padda i “Det susar i säven” som var en höjdpunkt – 470 föreställningar och alla var knökfullt utsålda, säger Peter och fortsätter:

       LÄS MER: Stefan Einhorn: “Jag var ett väldigt otryggt barn”

“Så bra teater görs sällan nu för tiden”

– Teater är så märkligt, under femtio år kanske det är tio gånger som man känner att nu fungerar allting som det ska: man andas samtidigt med publiken, publiken andas med mig, man har samma inställning – allt flyter på. De tillfällena är fantastiska och värt allt. En sådan kväll är enastående. När jag spelade herr Padda hände det ett antal gånger. Så bra teater görs sällan nu för tiden. Regin av Allan Svensson var lysande och vi var ett bra gäng.

Stockholm lämnades så småningom för livet som öbo på Åstol utanför Marstrand. Peter Harryson hade
blivit förälskad i ön när han åkt dit för att sjunga visor på en god väns restaurang. Inte långt senare hade han köpt ett hus där.

– Att det är en liten ö är bara förnamnet, den är 600 gånger 300 meter. Husen står bokstavligen på varandra. Då var det drygt 200 personer som bodde där året om. När vi flyttade dit var det någon som sa ”Tro aldrig att ingen vet vad du gör, det kanske inte är samma människa hela tiden, men det är alltid någon på ön som vet”.

Åstol är framför allt en sommarö och många hus står tomma resten av året.

– Men det är på hösten och vintern man ska bo där, tycker jag. När det är höststormar längtar jag dit. Det är otroligt vilka krafter det finns i naturen. När det blåser så att husen skakar och vattnet vräker sig mot klipporna – det är fantastiskt, säger Peter Harryson.

Varför flyttade ni därifrån?

– Det var jag som blev så skröplig. Jag kan inte gå så bra längre, mina knän har slutat fungera. Det var för mycket backar och dalar och knaggliga stenar där ute. Dessutom var huset tre våningar, så man måste gå en trappa upp till köket och en trappa upp till sovrummet, säger Peter Harryson och berättar att han har artros.

–Det är trist, men det är sånt man får lära sig att leva med. Jag går med käpp och det går bra det med, men
det tar tid. Men nu har jag mer tid, så det är inte så farligt.

Hur känner du inför att åldras?

– Det har aldrig varit skrämmande för mig. Men en sak är klar, det går inte en dag utan att jag tänker på
döden. Det ska ju sluta någon gång, det är det enda man vet helt bestämt, att livet kommer att ta slut. Varför kämpa emot? Försök göra det bästa möjliga av tiden du har kvar här istället.

När du tänker på döden, vad tänker du då?

– Jag tänker ibland på hur det går till eller hur det kommer att gå till för mig. Jag hoppas att jag slipper bli ett kolli på ett äldreboende. Jag har sett hur det var för mina föräldrar och min svärmor, som har varit i den där vårdsvängen. Man förvaras som nån jävla kartong, om man har otur alltså. Sedan kan man ha tur och hamna på ett ställe där folk verkligen bryr sig om en.

      LÄS MER: Lasse Holm: “Det finns en åldersfascism i Sverige”

Peter Harryson säger att han inte är rädd för att bli dement, inte för sin egen skull i alla fall. Däremot för
anhöriga.

– Går jag in i dimman så är jag ju där. Det är jobbigast för anhöriga. Det måste vara förfärligt att en människa som man levt med i många år plötsligt försvinner och inte känner igen en. Jag och min fru går och åldras och tittar på varandra och säger ”Jo, jag känner igen dig fortfarande”.

Peter Harrysons knän var en orsak till att han och hustrun flyttade till Göteborg, men de hade också ”bott
färdigt där på något sätt”. Nu bor de ganska centralt, i Linnéstaden. Efter 19 års stadsfrånvaro njuter Peter av att ha nära till teatrar och konserthus.

– Jag älskar att lyssna på musik, men nu för tiden är det mest bara klassiskt som tilltalar mig, som Beethoven och Mozart. Det är fördelen med att bo i stan, att kunna gå på sånt.

Två kvarter bort ligger Slotts skogen, en av Göteborgs största, äldsta och mest populära parker.

– Folk som hör var vi bor säger ”Fantastiskt, ni bor nära Slottsskogen!” Men jag skiter i Slottsskogen,
jag vill se bakgårdar. Jag har bott ute i spenaten tillräckligt länge, sett grönskan och havet. Jag har flyttat in till stan för att se cementen! avslutar Peter Harryson.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet